Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han regerade öfver, kallade sin konung vän och broder,
ja, alla hade lofvat Osman vänskap intill döden, alla,
utom en gammal tiggare, som hvarje dag satt utanför
palatsets port och fick en almosa af konungen, då
denne gick ut.
Tiggargubben hade icke lofvat, — ty — sade han
— hvad gagnar konungen en så ringa mans vänskap?
Hofmännen tyckte, att gubben hade rätt, men ville
dock visa bort den trasige tiggaren från Osmans åsyn;
då tog konungen hans försvar, gubben fick sitta i ro
på stentrappan, och för hvar gång Osman gick förbi,
föll den gamle tiggaren ned och kysste fållen af hans
klädning.
En dag kom ett bud till Osman, att kusten blifvit
härjad och de bästa handelsfartygen bortröfvade af en
furste, som bodde på andra sidan vattnet.
Förtörnad samlade Osman sina krigare och lät
utrusta den störa flottan, som gungade på floden.
Regeringen öfverlemnades till förste ministern, Maltos,
en man som från ingenting af konungen blifvit
upphöjd till landets högsta äreställen. Ja, Osman hade
gått så långt i nåd mot Maltos, att han utvalt sin
gunstlings enda barn, den sköna Zirma, till sin
blifvande gemål. Åt denne, »konungens trognaste och
bäste vin», som Maltos sjelf kallade sig, anförtroddes
hela landets vård under konungens frånvaro.
Osman kysste sin trolofvade, som grät och bedyrade
sin oföränderliga kärlek, hvarefter han steg ombord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
