Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på flottan med sina krigare. Hela befolkningen stod
på stranden och grät, och Maltos var så förtviflad, att
han rullade sig på marken, slet sönder sina kläder och
uppgaf höga rop af saknad.
Ensam på palatsets trappa låg den gamle tiggaren
på knä och bad till Gud, att han måtte förunna
konungen en lycklig resa.
Lång tid förflöt utan att man hörde något af konungen,
och man började allmänt frukta, att han och
hans krigare stupat för fiendernas svärd eller
uppslukats af det stormande hafvet.
En dag anlände till stadsporten en i trasor höljd
man, som begärde att få slippa in, emedan han hade
vigtiga underrättelser från konungen.
Vakten nekade att släppa in den trasige mannen
och hotade till och med att slå honom med bösskolfven,
sägande: — Min vän, konungen, är en rik och mäktig
herre och skickar inga tiggare som sändebud.
— Nå väl, så släpp in din vän, konungen! Jag
återvänder fattig och arm, sedan fienden slagit mig och
mina krigare öfvergifvit mig för att välja en ann konung
— sade tiggaren och höjde upp hufvudet, och se!
det var verkligen Osman.
Sedan soldaten en stund betänkt sig, svarade han:
— Då du icke längre är konung, så har du ej här
att göra, derför vore det bäst, om du packade dig
din väg.
— Men jag är ju din vän? — återtog Osman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
