Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog godnatt af sin trolofvade och begaf sig till sitt
rum, ända till dörren följd af Maltos, som dyrt försäkrade,
att hos honom var han säker, ty förr ville han
ge sitt eget lif, än ett hår skulle krökas på hans
konungslige väns hufvud.
Osman var trött och kastade sig, som han var, på
bädden, hvarpå han genast insomnade. Vid midnatt
vaknade han, och då sömnen flydde hans ögon, steg
han upp och gick till fönstret för att inandas den friska,
balsamiska luften från trädgården.
— Tack vare dig, o Gud, att de käraste blefvo
mig trogna! — sade Osman och böjde knä för att
bedja för sina trogna vänner; men i detsamma afbröts
han genom att dörren sakta uppläts. Med förvåning
hörde han Maltos’ och Zirmas röster sakta hviska till
hvarann, och hans förvåning förbyttes i fasa, då han
hörde deras tal.
— Var lugn, Zirma, dolkspetsen innesluter gift,
och han skall dö utan att ge ett ljud ifrån sig —
hviskade Maltos.
— Men, fader, han älskade mig så ömt.
— Trösta dig; som nåd skall jag begära, att den
nye konungen tar dig till gemål, fast det gör han nog
ändå, så skön som du är.
— Så gå då, fader, men stöt hårdt, så att han
icke lider.
Kallsvett perlade från Osmans panna, då han hörde
dessa ord; men han hade nog sinnesnärvaro att förhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
