Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ännu har ingen flicka nekat dansa med mig. Är
det inte så, flickor? — frågade Erik med högdragen min.
— Jo, jo! — ropade alla på en gång.
— Och nu gå vi upp till Grantorpet för att hemta Elin
— föreslog Erik.
— Och flaskorna ta vi med oss — tillade flere.
Dessa båda förslag mottogos med bifall, och snart tågade
den bullrande skaran ut ifrån gården.
Natten var härlig och ljus, nästan som en dag. Endast
en rosenröd slöja höljde strömolnen uppe i rymden och gaf
åt landskapet en stämning af frid och lugn, ty inga bjerta
färger ställde sig mot hvarann, utan berg, skog och ängar
sammansmälte i en enda dunkelt skimrande ton. På
skogsvägen, som ledde till Grantorpet, var allt så tyst och stilla,
ty skogens vingade invånare drömde ännu om den flydda
dagens fröjder, och icke en vindfläkt rörde granarnas ljusa
toppar.
Plötsligt klingade toner nedifrån Hacksta-vägen. Det
var spelmännens fioler, som bröto nattens tystnad. Snart
hördes stojande röster allt närmare och närmare, och vid en
krökning af vägen framskymtade till sist den brokiga skaran,
som skrämde upp fåglarne å ömse sidor om vägen, allt efter
som tåget gick fram.
I spetsen gingo spelmännen, än trakterande med en
marsch och än med en polska. Så kom Erik och bredvid
honom den skranglige Anton, som hoppade högt vid hvarje
steg, allt efter musikens takt. Derefter följde hela den öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
