Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det ska vi bli två om! — ropade Olle, tog
Rosa-lill i famnen och kysste henne midt på munnen.
Men då, må ni tro, der blef ett lefverne på herrgården.
Rosa-lills far kom, och fästmannen kom, och hela slägten
kom, och hela tjenarskaran kom, och alla, utom Rosa-lill,
ropade att Olle borde köras ur tjensten, och han blef också
genast jagad från gården och måste draga till skogs i den
sena qvällen.
— Kom snart igen! — snyftade Rosa-lill och viftade
med näsduken, ty nu i afskedets stund kände hon att Olle
var hennes bäste vän.
— När jag kommer, så kommer jag som en karl! —
ropade Olle och försökte se morsk ut, fast gråten stod honom
upp 1 halsen.
Vid midnattstiden vandrade Olle in i den mörka
granskogen; men han såg icke så noga, hvart han gick, ty alla
hans tankar voro hos Rosa-lill, som skulle stå brud dagen
derpå, och det var det värsta, som kunde hända, ty det var
ju icke Olle, som var brudgummen.
— Uff! Uff! — ljöd det plötsligt i skogen helt nära,
och då Olle såg dit, hvarifrån ljudet kom, så fick han syn på
en gammal gubbe, som höll en stor bock vid hornen.
Bocken hoppade och sprang, och gubben släpade pustande efter.
— Är det din bock, far? — sporde Olle.
— Ja men, är det så. Han har sprungit till skogs, och
nu ska jag ha honom till hus igen; men han sliter och dras
med mig, så jag kommer väl aldrig helbregda hem. Uff!
Den som ändå kunde få hvila litet! — pustade gubben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
