Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sade hastigt att nu skulle jag inte dra fördel av
vad jag visste om honom — sen har jag tänkt att
han nog trodde att jag hört om Adéle. Det viktiga
var, sade han, att han var hos mig och att vi höll
ihop hädanefter. Det var det enda sättet för oss att
uthärda tillvaron. Han tänkte inte så mycket på de
sårades skri som jag, han var förbittrad över att
mänskligheten avsagt sig bruket av sitt förnuft, sade
han, och strök min hand med sin vackra. Jag
beundrade den fullkomliga snäckformade svängningen
av hans näsborrar och undrade hur jag kunnat tycka
illa om hans röst. Då han gjorde ett uppehåll, måste
jag trots allt säga att det kanske inte var meningen
att vi skulle få uthärda ty vi måste skiljas genast.
Jag hade fått brev från min man som låg på klinik
för observation och måste fara till honom nästa dag.
— Att du kan låta dig nedslås av så små
motgångar, sade Kristian.
Att han tyckte Julius’ sjukdom var en liten
motgång berodde väl på att en kärleksaffär med Jynsons
hustru syntes honom enkel och lättskött jämfört med
den han haft med sin broders hustru. Då jag började
titta på klockan eftersom jag väntade hem mina
vak-terskor, sade han hastigt att egentligen kunde vi ju
båda fara med eftermiddagståget till Stockholm, han
hade rest ner för detta besök och hade inte mer att
uträtta.
Jag protesterade förstås mot ett så hastigt beslut,
men han sade att jag fick verkligen inte bära mig
åt hur som helst mot honom.
■287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
