Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men invecklad nödvändig form. Det ur teologien hemtade
argumentet bevisar tillvaron af en Gud såsom tingens
universele upphofsman; det ur ontologien lånade argumentet
bevisar tillvaron af en oändlig Gud. Vi kunna icke antaga
det ena utan det andra, huru svårt det än är oss att
försona de slutledningar som derur framgå. Dessa
svårigheter härflyta af ämnets storhet, och fastän vi icke kunna se
längre, än vår syn når, är detta likväl icke något skäl för
att vi skulle tillsluta ögonen för hvad som är klart och
tydligt. I det vi utbyta ordet panteisra mot teism, tillstå
vi med en anglicansk prest (John Hunt, An Essai ön
Pantheism, 1866), att teismen är af alla sidor erkänd såsom
förnuftets teologi, ett förnuft som kan vara vanmäktigt, men
till slut dock är det, som vi besitta. Teismen är
religionens, alla religioners filosofi och är sanningens mål. Vi
måste antingen upphöra med att tänka eller ock anställa
betraktelser öfver skapelsens stora problemer. De enskilda
kunna stanna vid symbolet; kyrkorna och sekterna kunna
strida med hvarandra och hejda samvetena på vägen; i det
de åberopa den heliga skrift eller försöka att uppdraga
gränserna för den religiösa tanken, under det att Gud sjelf ej
har bestämt dem. Men menniskans förnuft nedbryter i sin
ovilkorliga utveckling och sin medfödda kärlek till friheten
alla stängsel och öfvervinner alla hinder.
Om vi, i stället för att till ämne för vårt studium
taga »Gud i naturen», valt att här framställa »Gud enligt
menniskorna», skulle det nu återstå oss att behandla den
idé som de samtida filosoferna formulerat rörande det Högsta
Väsendet. Detta skulle i sanning vara en undersökning
som förtjenade ett djupt intresse. Men de oupphörligt sig
vidgande gränserna för detta verks plan hafva nödgat oss
att inskränka våra diskussioner till det som är för
densamma vigtigast. Det är således vår pligt att här helt enkelt
bifoga ett utkast till de figurer vid hvilka våra tänkare
stannat, för att framställa den gudomliga personifikationen.
Den åsigt, som proklamerar substantiel enhet mellan
verlden och Gud och hvilken i våra dagar på visst sätt
åter kommit i gunst, är icke något annat, än den absoluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
