Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom icke, så klättrade hon genast upp på taket och gäckade
tjenarne, som ville fånga henne, hvilket dock merändels alltid
lyckades, när man bjöd henne några sötsaker. Men så snart
hennes herre kom, sprang hon genast emot honom, och om
hon någon gång dröjde, skedde detta blott af skämt, som
upphörde, så snart han allvarligt ropade henne. När Moreau sof
på sin kanapé, satte hon sig genast på ryggstödet, och trädde
nu någon in i rummet, sprang hon upp på hans bröst för att
försvara honom och skrek dervid som en ursinnig. Vanligen
var hon bunden vid en fönsterhake mot gården, öfver hvilken
hennes herre ofta passerade. Gick han dervid förbi utan att
bry sig om apan, så gjorde denna allt möjligt för att ådraga
sig hans uppmärksamhet, ja kastade till och med små stenar
efter honom. Efter åtta dagars frånvaro skrek hon högt och
jämmerligt, sprang upp på hans axlar, slog sin svans omkring
hans hals, lade en hand på hvardera af hans kinder, såg
uppmärksamt på honom, suckade, fällde tårar och kunde
knappast på något sätt aflägsnas från honom. Hela dagen var hon
nästan ursinnig af glädje.
Till och med vildmarkens fängslade bestar — de stora
rofdjuren — gifva genom smekningar och muntra åtbörder vid
väktarens anblick sin tacksamhet tillkänna för hans omsorg.
Hertiginnan af Hamilton hade ett lejon, hvilket dock ej
syntes tamt. En gång hade hon gäster, och dessa ville se
lejonet erhålla sin föda. Under det man nu stod der kring
buren, kom en soldat och bad att få se lejonet. Det blef honom
tillåtet, men när han steg fram, brummade lejonet ursinnigt.
Soldaten gick fram till buren och ropade åt djuret: "Nero,
känner du mig ej mer?" Lejonet såg sig genast om, lemnade
sin föda och kom till gallret, der det hviftade med svansen
och ådagalade sin glädje genom en mängd olika åtbörder. Det
slickade soldatens hand, lät stryka sig och gned sig mot det
ställe af gallret, som soldaten vidrörde med handen. Det
visade sig nu att denne soldat vid öfverfarten från Gibraltar till
England tre år förut varit lejonets vårdare.
Djurväktaren Felix Casal i Paris skötte ett lejonpar, som
var honom mycket tillgifvet, så att han utan fruktan kunde gå
in i buren och låta smeka sig af djuren. En gång blef denne
man sjuk, och från detta ögonblick visade hannen sig dyster,
satt ensam i en vrå af sin bur och ville icke taga emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
