Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
som hon ännu höll i handen, och vilket, att döma av dess
utseende, var tämligen gammalt. I fransen av de sänkta
ögonlocken hängde en tår, och på den lindriga darrningen
av underläppen märktes att läsningen upprört henne.
Tåren hade ännu icke rullat utför kinden, då dörren till den
lilla helgedomen öppnades och lörd Casterton inträdde.
Under de månader, som Elvira och han bebodde samma
våning, hade Edvin icke en enda gång gjort henne ett
besök i hennes enskilda rum; detta var första gången. Hans
uppträdande tycktes lika mycket förskräcka som överraska
Elvira. Hon reste sig hastigt från sin liggande ställning;
men Edvin skyndade fram, sägande i vänlig ton: »Bliv
stilla, Elvira, och låt mig icke störa er!»
Han tvang henne att åter sätta sig på soffan.
Då Elvira reste sig upp, halkade brevet, som låg bredvid
henne, ned på golvet, utan att hon märkte det.
»Jag har kommit för att underrätta mig om er hälsa»,
återtog Edvin och fattade hennes hand.
En så hög grad av vänlighet hade han icke visat henne
under hela den flydda tiden av deras sammanlevnad i
London.
»Ert utseende», fortfor han, »oroar mig. Jag fruktar
verkligen att jag alltför mycket tagit edra krafter i anspråk
genom detta ständiga nattvak. Det skulle djupt gräma mig,
om jag därigenom vore orsaken till den anstrykning av
sjukligihet, ert utseende på senare tiden antagit.»
»Ah, mylord», stammade Elvira upprörd, »ni har
ingenting att anklaga er för. Är jag blek, så kommer det
därav att mitt hjärta är bedrövat, att...»
»Att ni är olycklig», ifyllde Edvin. Han släppte hennes
hand, och ansiktet fick sitt vanliga, kalla uttryck.
»Ja, jag är verkligen mycket olycklig», viskade Elvira,
som icke kunde få makt över sin rörelse, »men genom mig
själv. Det är bittert att gråta över egna fel och ...»
Elvira förskräcktes över att möjligen hava sagt något,
som kunde misshaga Casterton. Om han yttrat ett enda
ord till uppmuntran, om han åter tilltalat henne i den där
vänliga tonen, då hade hon fått mod att öppna sitt hjärta
och tala ut alla de kval, som det gömde! Elvira erfor
ett oemotståndligt behov att få utgjuta sin själ, tolka sina
innersta tankar och hemligaste känslor; men då hon nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
