Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
ligt! Att tidningen ljuger, eller jag blir tokig! O,
himmelske Fader, Du har icke kunnat vara så sträng mot din
tjänarinna; Du har icke kunnat taga henne bort, innan,
innan . ..»
Snyftningarna kvävde henne.
Armida sökte så vitt möjligt var lugna henne; men allt
vad hon sade tycktes endast öka Lottas smärta.
Armida, som icke tillhörde antalet av dem, som hysa
verkligt medlidande med andra, var också oskicklig att
trösta, och då hon icke förmådde något i den vägen, lät hon
föra Lotta ned i hennes rum och skickade efter en läkare,
för att, enligt hennes uppfattning, genom någon lugnande
medicin och en åderlåtning få Lotta litet mindre upprörd.
Budet hade likväl icke hunnit avgå, då ett åkdon anlände,
och en ung man, iklädd prästerlig dräkt, frågade efter
Lotta. Man förde honom genast till den stackars
olyckliga kvinnan, som var alldeles upplöst i sorg och förtvivlan.
Armida var hos henne då prästen steg in. Han hälsade
vänligt, men främmande på Armida, som å sin sida i en
någon osäker ton bad »pastor Brogren» vara välkommen.
Fredrik Brogren, ty det var han, önskade att bli
lämnad allena med Lotta, och Armida avlägsnade sig, ehuru
föga trevligt hon fann det att återvända till de öde
rummen i den stora byggningen, där allt erinrade om Elvira och
den godhet, denna visat Armida.
Vad som icke lyckats Armida, nämligen att lugna Lotta,
det förmådde likväl Fredrik. Han talade hjärtliga och
trösterika ord, sådana en kristen präst bör tala til! den
bedrövade. Då han slutat tala, hade Lotta upphört att
gråta, och hon förklarade nu, att det, utom hennes sorg,
var något som tyngde på hennes hjärta. Hon hade behov
att anförtro sig åt honom.
Att lyssna till den bikt, som Lotta gjorde, tillåta vi oss
icke. Vi nöja oss därför med att redogöra för senare
delen av samtalet mellan henne och Fredrik.
»Det förefaller mig», sade Lotta, »som hade jag begått
en svår synd, då jag icke sade Elvira allt vad som rörde
hennes härkomst, innan hon gifte sig. När jag erinrar mig,
att hon kvällen före sitt avlägsnande härifrån kom ned till
mig och bad att jag skulle meddela henne allt, vad som
rörde hennes mor, vilket brott denna begått o. s. v., tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
