Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
»Nej, mylord, det förstår jag icke. Ni har lovat mig
guld till vedergällning för min möda, om jag ville följa
er till England; jag har följt er; men jag har gjort det
utan att vänta mig någon annan belöning än medvetandet av
att samvetsgrant hava vårdat er. När jag går, skall jag
icke ens mottaga ert guld; ty jag behöver det icke. Min
enda belöning skall bli den, att ni återvänder till livet.
Någon tacksamhet är ni mig icke skyldig.»
»Ni vill således icke mottaga något av mig, varken
materiell eller moralisk erkänsla?»
»Jag vill ej hava, vad jag icke skulle kunna behålla.»
»Och vad nekar er att behålla såväl mitt guld som min
tacksamhet?»
»Av det förra är jag icke i behov, och den senare är
något, som jag skulle lida av att medtaga, då vi skiljas.»
»Skiljas», upprepade Edvin, »och varför skulle vi det?»
tillade han i en ton, som kom Marie att draga sig något
tillbaka.
»Varför? — Helt enkelt därför, att mylord rätt snart icke
mer behöver min vård. Ni är redan så bra, att min härvaro
i det närmaste är överflödig.»
»Ni har således ämnat övergiva mig?»
»Jag skall stanna till dess ni blir fullkomligt frisk,
sedan skiljas våra vägar.»
»Är ni säker därpå? Har ni besinnat att jag ännu en
lång tid och kanske för alltid skall vara berövad min syn ;
har ni övertänkt, vilket sorgligt öde det skall vara för mig,
att ensam med mina bittra minnen, framleva mina dagar på
detta Casterton eller annorstädes utan någon, som genom
sitt sällskap kan komma mig att för stunden glömma de
sor-ger jag genomgått? — Om ni kostar en tanke på detta mitt
öde, bör ni även inse, att sjukvårdarinnans uppgift icke är
slutad förrän jag återfått bruket av mina ögon.»
Marie teg.
Casterton höll upp en stund i avvaktan på svar; men då
detta uteblev, återtog han i stolt ton: »Ni har avsagt er
all belöning, all vedergällning för er omsorg. Ni har
därmed visat, att ni endast lytt vad ni ansett för er plikt. Nå
väl, skall ni samvetsgrant utföra ert kall, så måste ni stanna
hos patienten så länge er närvaro är nödvändig för honom
eller så länge ni därmed kan lindra en plåga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
