EFTER ENGELSK KÄLLA
Det är ej gott att säga, vad det var för ett olyckligt öde, som vilat över sångkören detta särskilda tillfälle. Verkliga förhållandet är att det här gällde en präktig sångkör, ej av så värst många överträffad i fråga om utmärkta prestationer. Att det gick så uppåt väggarna galet i dag var helt enkelt någonting enastående. En annan egendomlighet vid denna söndagsförmiddagsgudstjänst var att pastor Herbert Jolloff, som eljest alltid brukade på förhand tillkännagiva det bibelrum, han hade för vana att läsa omedelbart efter körens sång, nu försummande detta och grep sig an läsningen omedelbart. Nu ville ödet, att det kapitel, han beslutit sig för att läsa, var Apg. 20, vadan, så snart körens denna gång så kapitalt misslyckade prestation upphört och de illa berörda åhörarna da'r en lättnadens suck pastorn började läsa högt och tydligt: »När nu oväsendet upphört - - -
Ja, nog var det försmädligt, så det förslog. Och det roligaste i eländet var att pastorn själv var den enda i hela kyrkan, som inte visste, vad han ställt till. Hans egen hustru gav till ett halvkvävt utrop av förskräckelse och blev lika vit i ansiktet som den vita fjädern i hennes utomordentligt klädsamma hatt.
Diakonen Griffiths fru, vars dotter var körens främsta sopran, blev sittande att gapa och gnistra med ögonen medan diakonen själv beredde sig för den »tupplur», han aldrig försummade under gudstjänsten. Bland gudstjänstdeltagarna i övrigt såg den ene i häpenhet på den andre. Unge Jim Balles skrattade fullt hörbart för de närmast sittande. Han brukade »skriva i tidningar» och ryckte ögonblickligen upp penna och notisblock. »Det där», mumlade han för sig själv blir en ypperlig historia». Jag skulle gärna ge en dollar just nu för mr Binghams (sångledarens) porträtt.
Skarpsinnig som han var, förnam pastor Jolloff i sin ande, att atmosfären var mättad med någonting extravagant. Likväl hade han inte den blekaste aning om vad saken gällde. Och körens medlemmar, huru kände de det? Ja, det kan icke med ord uttryckas, åtminstone icke med ord, som vi äro förständigade att använda i tryck. Överraskning, indignation, förbittring, ilska, ja, dessa äro några av de förnimmelser, som avspeglade sig i deras ansikten. Vad betydde detta? Det var så opåkallat, det var så olikt pastor Jolloff, det var så gement elakt. De hade svårt att tro, att de hört rätt. Om deras uppfattning var riktig, då måste deras pastor plötsligt ha förlorat förståndet. Om den icke var så, ja, då måste de ha lagt en helt och hållet främmande mening i de lästa orden.
Pastorn gjorde en kort paus i föreläsandet, lyfte upp sina ögon och sände en förebrående blick utöver de oroliga elementen i den församlade skaran. Därpå återupptog han läsningen från början ännu en gång och återupprepade sålunda de anstötliga orden och det med ökat eftertryck men ock med ökad; häpnad och förbittring hos många bland åhörarna. Georg Bingham, körledaren, lutade sig bakåt på sin stol och viskade några ord till organisten, varvid han hade ett utseende, som passat illa i en söndagsskolbok. När körens nästa nummer kom, såg det ett ögonblick ut, som om den ej ämnat fylla det, men då avtal om gemensam demonstration ej kunnat träffas, reste sig sångarna och fullgjorde sin plikt, dock till synes motvilligt och utan märkbart intresse.
Så snart gudstjänsten var över, och innan pastorn hunnit stiga ned från plattformen, var herr Bingham framme och mötte honom med gnistrande ögon och tilltalade honom med en röst, som röjde stridslust.
- Jag skulle tycka om att veta, vad ni menade med det där, pastor Jolloff.
- Med vad, broder Bingham? frågade predikanten, högst förvånad. Jag förstår inte, vad ni säger.
- Åh, åh, ni förstår fullt ut, bara ni vill, blev det harmfyllda svaret. Om ni tror, att ni kan smäda kören - - -
- Stopp, jag fordrar, att ni talar om vad ni menar. Här måste föreligga någon missuppfattning. Jag har ingen aning om vad det är ni avser.
- Försök inte! Ni ska' inte få en människa att tro, att ni är så oskyldig, som ni gör er. Naturligtvis erkänner jag gärna, att det gick sönder för kören, men ni hade ingen rätt att göra oss till ett spektakel inför folket; och jag säger er rent ut, att vi icke ämna finna oss i det sätt, varpå vi blivit behandlade.
Pastor Jolloff tänkte snabbt efter. Det gick plötsligt upp ett ljus för honom.
- Vad, ni vill väl aldrig påstå, att jag menade att komma åt er särskilt med det bibelställe, jag läste?
- Just vad ni menade. Och jag förklarar ännu en gång att vi - - -
- Vänta en minut, var så god! Det är aldrig möjligt, att ni kan tro någonting sådant som att jag valde bibelstället med särskild hänsyn till kören eller till dess tillfälliga missöde. Jag försäkrar er, jag hade inte en tanke i denna riktning. Det just hände sig - - -
- »Hände sig», upprepade herr Bingham i indignerad ton. Sådant »händer sig» icke. Det var en avsiktlig insinuation; det är just vad det var.
Pastor Jolloff var en man med ett i allmänhet milt temperament, men det gavs tillfällen, då han icke lät leka med sig, och detta var ett sådant tillfälle.
- Broder Bingham, sade han, och hans röst var vänlig och behärskad, men det var på samma gång något däri, som lät som en varningssignal, vilket icke undgick körledaren. - Broder Bingham. Jag ber att ännu en gång få försäkra er, att det från min sida icke fanns den minsta tanke på att sätta Apg. 20:1 i förbindelse med körens lyckande eller misslyckande. Sammanhanget var utvalt, innan jag någonsin gick till kyrkan i dag, och, som ni själv hörde hade jag min text från samma kapitel. Följaktligen föreligger här ett missförstånd, för vilket jag icke ikläder mig något ansvar.
Herr Bingham försökte avbryta honom.
- Nej, forfor pastorn, här är icke vare sig tid eller plats för fortsatt diskussion om denna sak. Vi ses i morgon.
Därmed lämnade han körledaren åt sig själv.
Vid denna tid hade de flesta hunnit lämna kyrkan. De som ännu voro kvar, hälsade tämligen kyligt på pastorn, vilket denne utan vidare fann sig i nu, sedan han fått klart för sig, vad saken gällde. Ingen rörde emellertid vid ämnet, förrän han råkade i hop med gamla Dick Marden, en församlingsmedlem, som hade sina perioder, under vilka hans uppdrag var konsekvent »motvallskäringens».
- Det var styggt, vad ni var spydig mot kören, pastor Jolloff. I dag gav ni dem en pik, som de nog aldrig glömma. »Oväsen!» Det var väl hårt, men - -
- Broder Marden, ni har misstagit er, jag har ej gett »pik» åt någon människa. Jag hoppas, att ni icke upprepar denna beskyllning en gång till. Varpå han fortsatte sin väg.
»Hm», muttrade den gamle för sig själv, »han vill sålunda inte tillstå, att han var elak mot sångarna».
- O, Herbert, suckade pastorns fru, så snart de blivit för sig själva på vägen hem från kyrkan. Varför gjorde du så? Naturligtvis hade du dina skäl. Deras sång var ett oväsen, men ändå!
- Minnie! Han stannade och såg in i hennes ansikte. Tror du verkligen, att jag läste det där stället för att komma åt kören?
- Vad! Gjorde du inte? Nå, väl, det var ju också så olikt dig. Men du måste medge, att det lätt kunde fattas så. Nog var det ett missöde!
Pastor Jolloff kämpade länge mot den harmkänsla, som ville tränga sig på honom i följd av denna misstanke mot hans redlighet, och efter hand tedde sig hela historien uteslutande löjlig. De stränga dragen veknade, och han började skratta av hjärtans lust. Humorn i det hela kom till sin rätt.
- Jag ger dig mitt ord, Minnie, på att - - - Men här började han återigen skratta, så att tårarna runno.
På andra sidan om vägen gick lille Jimy Bingham och såg och hörde, och när han kom hem, talade han om för sin far, att predikanten och hans hustru skrattat så mycket de orkat, vilket naturligtvis inför denne inte hjälpte upp saken mycket.
Det visade sig emellertid efter hand, att händelsen icke var enbart en sak att skratta åt. Sammanträffandet dagen efter mellan pastorn och sångledaren ledde inte till något samförstånd. Den senare höll alltjämt före, att kören blivit förlöjligad inför hela skaran av gudstjänstbesökare, och den enda väg, som gavs till återupprättande av missförståndet var att pastorn gjorde offentlig avbön. Pastor Jolloffs alla försäkringar om sin oskuld besvarades med föraktfulla axelryckningar och en i dagen lagd misstro.
Till slut förklarade pastorn, att han var beredd att nästa söndag högt och rent förklara, att det hela var en tillfällighet, och att ingenting kunde vara honom mera fjärran än ett behov av att såra sångarna.
Nej, vidhöll herr Bingham, så lätt slipper inte pastorn undan. Ni har att be om ursäkt eller ock...
Därmed teg han, lämnande åt den andre att tänka sig de fruktansvärda möjligheter, som kunde ligga i det där »eller ock». Vad var meningen, i händelse han underlät att be om ursäkt? Skulle kören strejka? Skulle sångarna helt enkelt utebliva från kyrkan? Ja, här gällde blott att vänta och se.
- Gott, sade pastor Jolloff, medan han efteråt diskuterade ämnet med sin maka. Av allt att döma uppstår här en storm, även om det blir »en storm i ett tefat». Men jag hoppas den inte ska' bringa oss till undergång. Bingham är i det hela ingen elak karl. Han har ett gott förstånd, blott han får sig för att använda det. Han kommer nog ej att driva denna sak till sin spets. Dessutom...
Här slöto sig pastorns läppar, alldeles som sångledarens gjort förut, och vad detta »dessutom» innebar, var ej lätt att finna ut. Han var icke heller vidare meddelsam, då han efter ett par dagars besök i en grannstad återvände, medförande en stor låda med; något däri inneslutet.
Historien om den skarpa konflikten mellan pastorn och sångkören hade kommit ut i samhället och hade väckt mycken sensation. Man visste att berätta om vittgående konsekvenser därav.
Då nästa söndagsmorgon den lilla kyrkans portar slogos upp, samlades därinne en stor och sensationslysten skara. Ingenting tydde dock på något ovanligt. Körens medlemmar voro på sina platser som alltid. Vid tiden för gudstjänstens början steg predikanten in på plattformen och intog sin plats. Organisten började spela. Något av missräkning skönjdes hos en del, som berett sig på något extraordinärt och nu tycktes bli besvikna. Orgelförspelet upphörde, och pastor Jolloff reste sig. Med sångboken i hand och innan han tillkännagav sångens nummer, erinrade han i några få enkla ord om vad som inträffat föregående söndag och givit anledning till ett tråkigt missförstånd. Han beklagade vad som skett, men idet hade så långt ifrån varit hans avsikt att förolämpa kören, att han tvärtom icke vetat om det inträffade, fastän han blivit uppmärksamgjord därpå av andra.
- Låt oss nu sjunga sången 140, fortfor han och satte sig ned.
Det var tyst som i graven på sångläktaren. Och ännu mer, den kvinnliga organisten hade flyttat sig från sin stol och satt sig i en bänk, där hon satt, som om hennes uppgift var fylld för dagen. Tenorer och sopraner lutade sina huvuden mot varandra och viskade i tydligt samförstånd. Herr Bingham lutade sig tillbaka i sin bänk och njöt uppenbarligen av situationen.
Pastorn väntade en minut, varpå han, som om ingenting hänt, reste sig och började läsa ett skriftställe. Därefter bad han, och i hans bön skönjdes inte det minsta, som röjde, att demonstrationen berört honom. Kollekten togs upp, och så var det fråga om en andra sång. Åhörarnas intresse befann sig nu på högspänn. Skulle han giva ut sången eller skulle han gå förbi denna del av programmet?
- Låt oss sjunga 342, föreslog predikanten.
Fortfarande obrottslig tystnad på sångarläktaren. Lugnt och stilla gick pastorn till den dörr, som från plattformen ledde in i hans bönerum. Han sysselsatte sig för några sekunder med något, som hittills varit dolt för åhörarna och rätt var det var efter ett kraftigt och klart anslag togs melodien upp av en förstklassig fonograf. Den församlade skaran var genast på sina fötter och »klämde i», och det kan sättas i fråga, om man någonsin i den kyrkan sjungit kraftigare än i dag.
Kanske får det lov att medgivas, att inte alla sjöngo med. Där voro åtskilliga som skrattade i mjugg, nickade åt varandra och viskade: »Vad ska' de säga nu?» »Inte illa parerat.» »De fingo för tiga de.»
Och sången ljöd alltfort, kraftigt och med en viss triumf, ledad av det nästan spöklika instrumentet bakom predikanten. Detta var icke lika känsligt för »insinuationer», som vissa ömtåliga mänskliga sångarinstrument. Pastorns ansikte förändrade icke en min. Den som gav akt på honom kunde ha fått den föreställningen, att han alltid lett sången vid gudstjänsten medelst fonograf. Ej heller skönjdes i den predikan, som nu följde, det minsta, som tydde på någonting annat, än att allt var som sig borde.
Men efter predikan - - -
- Vi vilja sjunga n:o 531. Om I önsken, kunna vi begynna med andra versen:
»Låt dem vägra att sjunga
Dessa som aldrig kände vår Gud!»
Han vände sig mot fonografen. Men han behövde den ej. Organisten hastade till orgeln med uppslagen notbok, och innan pastorn uttalat det sista ordet, brusade orgelns toner ut över lokalen, medan körens medlemmar voro de ivrigaste att stämma in.
Revolten var överstånden. Rebellerna hade underkastat sig utan villkor. Som han stigit ner från plattformen, räckte pastorn handen åt en var på samma hjärtliga sätt, som han alltid brukade. Icke ens de mest oppositionsmässiga, kunde märka det minsta av »groll» hos honom. Körens motspänstighet var även den som bortblåst.
- Det är något intressant med det hela, pastor, sade litet senare på dagen diakonen Tarbell med en finurlig blinkning. Ni har gett oss litet hum om huru vi ska' förfara, om det skulle falla er in att någon gång handla som kören och hoppa över skaklarna.
- Ja, visst, skrattade pastorn, jag hoppas, att jag har. Jag har nu i alla fall haft en chance, och jag har använt den. Jag tänker ingen av er säger något därom.
