Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har på det hela taget haft det så godt i
afton,» sade hon lågt, »tack!»
»Välkommen åter,» sade han allvarligt, »här
skall alltid vara lika ljust och lika tryggt för er.»
Han hjälpte damerna att leta galoscher, alla
visste sig ha namn i sina och ändå kunde ingen
hitta de rätta. Man skrattade och pratade ute i
förstugan och långt ned på gatan med den artige
värden, hvilken barhufvad stod kvar på trappan och
sade älskvärdheter.
Han stod där ännu sedan han ej mera såg en
skymt af sitt främmande, och aktade ej på
novemberkölden. Han tänkte och tänkte om igen: »Hon ger
sig snart!»
Men det var ingen ful och låg triumf i denna
tanke. Snarare erfor han den nervdallring, hvilken
ingen jägare går fri för, när han märker, att ädelt
vildt är inom skotthåll. Hon skulle bli hans, nu
visste han det, hans för kärlekens och det aggande
förflutnas skuld. Men när hon låg i hans famn,
när han kysst hennes ögon strålande och hennes
läppar röda, dä skulle hon glömma sorgen och
saknaden och se nuet som sitt äkta, enda lifsbehof.
Lalla hade börjat bli klen på sista tiden, och
doktorn ansåg det var bäst, att hon låg till sängs
några dagar. Hon var ej så sjuk i- svåra plågor,
den gamla, men det föreföll som ville ej krafterna
längre förslå, hjärtverksamheten var ojämn och svag,
och än den ena, än den andra lilla krämpan tillkom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
