Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 6. Bataljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
därpå åter itu med sitt arbete, utan att ens ge sig tid att se
efter hvad det led med stormen. .
Allt kunde bero på ett ögonblick; han visste hvad som
förestod honom, om han icke i tid hann få sin vågbrytare
färdig. Hvad tjänade det till att spilla en enda minut
på att se hur dödens ansikte närmade sig?
Tumultet omkring honom liknade en kokande och
sjudande kittel med mycket annat buller; vissa ögonblick lät
det som om åskan ramlade utför. en trappa. Blixten slog
oupphörligt ned på samma klippspetsar; de voro sannolikt
genomdragna med ådror af diorit. Det föll hagelkorn
stora som en knytnäfve; Gilliatt var tvungen att skaka på
vecken af sin tröja för att bli af med dem, till och med hans
fickor voro fulla af hagel.
Stormen var nu rakt västlig och piskade barriären
mellan de båda Douvreklipporna; men Gilliatt litade på den och
med skäl. Detta stängsel, gjort af det stora sidstycket af
Durandes förskepp, tog emot sjöarna utan någon hård stöt.
Elasticiteten är ett motstånd; Stephensons beräkningar
konstatera, att mot vågen, som själf är elastisk, en samling
af timmer, af vissa dimensioner och på visst sätt hopfogade
och förbundna, gör bättre motstånd än en murad breakwater.
Fördämningen i Douvrepasset uppfyllde dessa villkor; det
var dessutom så sinnrikt anbragt och fäst, att vågen, då
den slog mot denna fördämning, blef som hammaren, som
slår in spiken, och stödde den ännu fastare mot klippan;
för att rifva ned den hade det behöfts att slå omkull
Douvreklipporna. Också lyckades stormen endast kasta några
skumstänk öfver fördämningen och till isterbuken. Åt
denna sida hade således stormen med alla sina
ansträngningar, tack vare dammens fasthet, endast kunnat
åstadkomma en spottning. Gilliatt vände ryggen åt detta
misslyckade försök; han visste nu, att allt stormens raseri
bakom honom tjänade till ingenting.
Skummet, som yrde omkring öfverallt, liknade
ulltappar. Hafvet, retadt till ursinne, slog öfver klipporna,
trängde in i dem i hela nätet af inre sprickor och strömmade
ut igen, genom trånga rämnor, ett slags outsinliga munnar,
som i denna syndaflod bildade små fredliga fontäner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
