Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Andra boken. Tacksamheten i full despotism - 1. Glädje omgifven af kval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
täckt, att det fanns guld i den på banksedlarna stående
dosan. Han tog den, öppnade den, tömde innehållet i
handen och lade en handfull guinéer på bordet.
»Åt de fattiga. Var så god, sieur Landoys, och lämna
de här pengarna på mina vägnar till borgmästaren i S:t
Sampson. Jag har ju visat er Rantaines bref; nåväl, jag
har fått igen banksedlarna, och jag har nu så att jag kan
köpa både ek och furu och göra förstklassigt arbete. Ni
kommer ihåg hvilket väder vi hade för tre dagar sedan,
hvilket stormande och hvilket regnande; himmeln lät
alla sina kanoner braka löst. Allt det där hade Gilliatt
att uthärda på Douvreskäret, hvilket dock inte hindrade
honom att ta vraket från klippspetsen lika ledigt som jag
tar ned min klocka från spiken. Tack vare honom blir
jag nu någonting igen. Pappa Lethierrys galjot, mitt
herrskap, kommer att börja sina turer på nytt. Ett
nötskal med två hjul och en skorstenspipa, den uppfinningen
har jag alltid svärmat för. Jag tänkte alltid: en sådan
skall jag göra! Det är längesedan jag kom på den
tanken, det var i Paris en dag, då jag satt på ett kafé i
hörnet af Rue Christine och Rue Dauphine och läste en
tidning, som innehöll en beskrifning af denna sak. Vet
ni det skulle vara en smal sak för Gilliatt att stoppa
Marlymaskinen i fickan och gå sin väg med den. Det är hamradt
järn, härdadt stål, diamant i den kroppen; han är en
ypperlig sjöman, en skicklig smed, med ett ord, en satans karl,
styfvare än själfva prinsen af Hohenlohe. $Se det kan jag
kalla en man med hufvud! Ni och jag, vi alla ä” stort
ingenting, vi ä’ hafsvargar, men där se ni ett hafslejon.
Hurra för Gilliatt! Jag vet inte hur han burit sig åt, men
visst är, att han varit en satan. Och jag skulle inte ge
honom Déruchette?»
Déruchette befann sig sedan några ögonblick i salen.
Tyst och ljudlöst som en skugga hade hon glidit in i
rummet och, nästan utan att man märkte henne, satt sig bakom
den stående, lifligt talande och gestikulerande mess
Lethierry. Några ögonblick efter henne hade en annan stum
figur visat sig; en svartklädd man med hvit halsduk och
hatten i hand hade stannat i dörröppningen. Det fanns nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
