Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En midsommarnattsdröm. III, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lys.
Förryckt jag var, då henne tro jag svor.
Säg då du henne svek – och jag dig tror.
Demetrius älskar henne, icke dig.
(uppvaknande) O Helena, min nymf, min huld-gudinna,
Hvar skall jag like till ditt öga finna?
Kristall är mörk, men dina läppar der
Två mogna kyssande små purpurbär;
Den snö, som glänser hvit på Tauri berg,
I östanvindens bad, får korpens färg,
Då du din hand upplyfter. Låt mig trycka
En kyss uppå min englahvita lycka.
O, spott och spe! o helvete! – Jag ser,
Att J mig gäcken för att roa er.
Om sedsamhet och artighet ni kände,
Ni ej så hånfullt tal emot mig vände.
Är hatet icke nog? Skall ni till råga
På mina qval med smädelse mig plåga?
Om män ni vore och med manligt hjerta,
Ni gäckade ej så en qvinnas smärta,
Dref ej med ed, dref ej med smicker spe,
Då J dock haten mig, förrädare!
Ni som rivaler älsken Hermia
Och täflen nu att gäcka Helena.
En stor bedrift af mannasinnen höga,
Att pressa tårar ur en flickas öga!
Ej någon man med hjerta i sitt lif
Näns förolämpa ett jungfruligt vif
Och gäcka henne blott till tidsfördrif.
Du orätt gör, Demetrius; din själ
Är kär i Hermia, jag vet det väl,
Och här af hjertans grund jag skänker dig
Den del af kärlek, som hon egnat mig.
Gif mig nu Helena, min hulda mö,
Förr än jag henne glömmer, skall jag dö.
Hör, hvilka ord de ut i vinden strö!
Behåll din Hermia, min skall hon ej bli;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
