Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romeo och Julia. I, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De voro lika gamla; min Susanna
Är nu hos Gud, hon var för god för mig.
Men, som jag säger, just vid Michaeli
Hon fyller fjorton år; ja, gör hon så!
Det måtte jag väl minnas: elfva år
Det är ju nu se’n jorden skalf så fasligt,
Och hon blef afvänjd – ej i all min dar
Jag det förgäter – just på samma dag.
Jag hade strukit malört på mitt bröst
Och satt i solen tätt vid dufvoslaget –
Hans nåd och ni då var i Mantua –
Man mins en smula, tror jag? – Nå, än se’n, –
Jo, när hon smakte malört på mitt bröst
Och kände det var bäskt, den lilla tokan,
Ih! – hvad hon grinade och släppte bröstet.
Kratsch – sad’ det i dufslaget: det behöfdes
Minsann ej be mig packa mig min väg.
Se’n denna tiden är det elfva år[1].
Stå för sig sjelf, det kunde hon: ja kors,
Hon kunde gå och rulta hvart hon ville,
Och dän förut, kontant, hon föll på näsan,
Och man min – fröjde Gud den kära själen, –
Det var en munter karl, – han lyfte opp’na:
Hör, sad’ han, faller du så der på näsan?[2]
När du blir äldre faller du på ryggen;
Säg, gör du intet det, min lilla Jula?
Och, vid vår helga fru, det söta kräket
Höll upp att skrika tvärt och svarte – ja.
Nej ser man hur putslustigt det slår in!
Ja, om jag skulle lefva tusen år,
Jag glömmer’t ej: säg, gör du intet det? sad’ han,
Och ja sad’ hon och teg den lilla tokan.
Nu nog om det; jag ber dig, håll dig tyst.
Ja, fru; men var det inte rasande,
Att tvärt hon teg och bara svarte – ja?
Och ändå, tro mig, hade hon i pannan
En bula tjock som vore den ett tuppägg;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
