Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormen. IV, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som vore du bestört; var glad och munter!
Nu är vårt lustspel slut; aktörerna,
Som jag har sagt dig, voro andar alla
Och löstes upp i luft, tunn luft, med ens.
Och liksom detta bländverk utan kropp,[1]
Så skola stolta slott, skyhöga torn
Och tempelhvalf, ja sjelfva detta jordklot,
Med allt hvad deri är, en gång försvinna
Och liksom denna väsenlösa hägring
Ej lemna efter sig det minsta spår.
Af samma tyg, som drömmar göras af,
Vi äro gjorda, och vårt korta lif
Omfamnas af en sömn. – Man retat mig,
Haf tålamod med mig, min gamla hjerna
Förvirrad är; förskräcks ej åt min svaghet.
Gå in uti min cell och hvila der;
Här vill jag vandra upp och ned en stund,
För att mitt sinne lugna.
Ferd. och Mir. Frid med er! (De gå).
Prosp. Kom som en blixt! – Haf tack! – Kom, Ariel!
Ariel. Din minsta vink jag lyder.
Prosp. Ariel,
Vi måste rusta oss mot Caliban.
Ariel. Ja, min beherrskare, jag ville just
Dig säga detta då jag spelte Ceres,
Men fruktade din vrede.
Prosp. Än en gång
Säg, hvar du lemnade de skurkarna?
Ariel. Som sagdt, – rödbrusiga af vin de voro,
Så tappra att de gåfvo hugg åt luften,
Som blåste dem i synen; slogo jorden,
Som vågade att kyssa deras fötter;
Dock hade de alltjemt sin plan i sinne.
Då slog jag trumma. Liksom vilda fålar
De spetsade på öronen och glodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
