- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
23

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1629—1632

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig, än henne borde och hon ock tänkte till att svara för
hvem det ock vore, och om hon icke så flitigt aktade mig,
som jag vore hennes eget, heller om hon i någon måtta
fore illa med mig, så önskade hon, att Gud ville straffa
henne både här i världen och i evighet och att hon aldrig
skulle komma för Guds milda ansikt och att Gud skulle
så handla mot henne, som hon handla mot mig. Och
bad hon min saliga fru mor inte skulle göra sig något
sorg om mig. Och gick därmed ifrån min fru mor och
hölt sin lofven så, som hunden hölt fastan. Och handlade
hon så med mig, som hon ock efter sin egen önskan fick
lön af Gud, först här i världen, och nu är hon, där hon
skall svara därföre, om hon har gjort illa heller väl.

Och vore vi barnen ändå kvar i Stettin efter vår
mors död, och låge vi i samma huset, som först vi komme
dit, när vår fru mor sjuknade. Och hade då min elaka
piga och amma oss båda ensamma i sina händer tillika
med Beureus. Och rådde då de tre elaka och lättfärdiga
människorna om oss, arma barn, till att göra och låta
med oss som de ville, ty vi, fattiga barn, voro då både
utan far och mor. Och kunde då jag väl med goda
skäl klaga att: ”Du, Herre, låter alla mina bästa och
käraste vänner komma långt ifrån mig.” Och jag var
ibland utur viset omilda händer, som mig skulle akta.

Så vet min Gud allena, huru svåra tungt det då
begynte till att gå mig; ty jag hade så mången hjärtans
hård och sur dag, att jag inte så kan klaga mig för
någon utan för Gud allena, som vet allt mitt lidande, och
vill befalla min nöd honom i händer, som har bäst sett
henne, och lefver i den stadiga förtröstning till honom,
som bäst kan alla hjälpa, att han ju lärer se till mig med
sina barmhärtighets ögon och göra på denna min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free