Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. En löftesafton under hvilken ingen håller sitt löfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pälsen, de skönaste fjädrarna, och där djuren vuxit
till vildar, vänder sig redan deras skönhetsdrift
utåt mot mässingstråd och skarlakansvåder. Hos
oss hvilar hela vår tid på byteshandel med jordens
skönaste, icke med jordens dyraste metall. Kultur
är försköning. Det fula är liksom paddorna och
ödlorna det efterblifna, som lifvet åtrår att
öfvervinna genom oss. Det fula är det onda. Att
nödgas umbära det sköna är lifvets största plåga och
hålles för en skam — något som fåfängan vet.
Vid upphunnen skönhet i alla riktningar inträder
däremot det tillstånd af jämvikt, i hvilket
Schopenhauer såg smärtans upphörande. Det är detta
tillstånd vi önska, och det vi önska är vårt mål
och kan aldrig upphöra att vara det. Eller
skulle vi söka oss fram mot något, som vi icke
önska? Vi veta icke med visshet om det önskade
är upphinneligt, men vi höra redan de gamle
uppställa den satsen, att lyckan måhända ligger i
handlingen hvarigenom vi närma oss vår önskan
och icke i dennas uppnående. Det är allt för
adertonhundratalsaktigt, då någon på allvar målar den
yttersta framtidens släkte som ett sällskap af
öfveransträngda naturvetenskapliga dilettanter, hvilka
trycka på elektriska ringledningar och undersöka
vattendroppar med mikroskop. Är det den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
