Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI1. Hans Alienus blir påflig nuntius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det där i Rom, som stämmer våra sinnen,
är ej »i dag», förstår du, men »i går»,
är minnen, pojke, det är endast minnen.
När jag — fast sådant kan ej du begripa —
när jag som nu om kvällen får min pipa
och ensam sitter och ser bort i röken,
då ser jag syner, om du vill, säg spöken.
Där kommer just i dörrn ... jag känner stegen . ..
en undersätsig man, som halft förlägen
tar plats i soffans hörn. Han lägger nu
sin ljusgrå hatt på bordets marmorflata . . .
Ja, se ej dit. Du ser ej honom du.
Men han är Thorwaldsen. — Fast hvarför prata!
Kom hit till tröskeln ... hit, ja, här är bra.
Se Peterskyrkan där i månens sken
med påfveloggian på sina knän,
en oerhörd, gigantisk pietå.
Förnekar du den konstens rikedom,
som glädjerysande likt barn, när moder
slår upp sitt skrin med glimmande klenoder,
vi häpna möta, hvar vi gå i Rom? •
Förmår ej den, hur känslolöst, hur hård
du krossar lyran med en dissonnans
på längst försvunna tiders släckta glans,
att öppna knutna handen till ackord?
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
