- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
4

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - I. En slutad kärlekssaga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men om någon af de brådskande fotgängare, som
mötte honom, händelsevis gaf sig tid att kasta en blick
på den lugne vandrarens ansigte, hejdade denne ofrivilligt
sina steg och häpnade för det uttryck af outsäglig,
hopplös sorg, som var lägradt öfver hans drag.

Dessa drag voro vackra. Hufvudet var ädelt formadt,
ögonen stora och mörka, den djerft böjda örnnäsan
måhända en smula för stor, men den lilla, fint skurna munnen,
öfverskuggad af små svarta mustascher, idealisk med
högröda läppar, och kinderna fylliga, fast nu hvita som snö.
Nu stannade han ett ögonblick, lyfte pelsmössan af sitt
hufvud och torkade svetten af en hög, hvit, bred panna,
med en af de mycket stora, kulörta silkenäsdukar, som
herrarna brukade på den tiden. Svett i 25 graders kyla
och med hans lugna gång och likblekhet i ansigtet! Ett
rikt, korpsvart, knollrigt hår, ännu utan en enda grå
strimma, ringlade sig ofvan om pannan, och det hela
företedde en typisk ung aristokrat, der sekel efter sekel
i landets högsta societet, sekel efter sekel utan
påspädning af annat blod än rikets ädlaste, allt skarpare tryckt
sin stämpel af förnämitet på rasen och gaf ett uttryck
af nobless åt skönheten, som annars var så nära
fullkomlig, att den hotade beröfva anletet manlighet och
karaktär. Litet för vekt var det måhända i alla fall för en
man på ett par och trettio år, som han såg ut att vara;
men för ögonblicket hade den förtviflan, i hvilken dragen
stelnat, och som gjort blicken onaturligt skarp, gett
ansigtet ett uttryck, som om det varit hugget i marmor.

En tung kaross på kälkar, dragen af ett svart
fyrspann, då lika vanligt som nu sällsynt å hufvudstadens
gator, kom honom att spritta till vid ekipagets dånande
bjällerklang, och sedan han nervöst besvarat helsningen
från det ståtliga par, som nickade åt honom genom de
isiga rutorna, påskyndade han sin gång, liksom om han
varit rädd för att möta flere bekanta, styrande stegen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free