- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
190

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad konduktören berättade - XI. All right

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

l86

all elght!

och — den hade hon fått för ungefär ett år sen uti
banmästare Hansson, min goda vän. Jag hade sjelf stått
fadder åt deras lille gosse i början af November.

Hm . . . Svensk-amerikanaren såg mig litet för
lefnads-glad ut för sjelfmord och dubbelmord; men spektakel
blef det nog i alla fall. Om han t. ex. toge upp
revolvern, och en ren olyckshändelse ...

Nästa gång jag kom in i kupén berättade
amerikanaren för sitt ressällskap om sina öden och äfventyr ute
i vestern.

— Hade summan full redan för tre år sen, men
svindlades på nästan alltsammans. Ville inte skrifva hem.
Spotta näfven, nya tag. Ut på en farm och skötte svin
tills jag fick fatt i bättre business. Dollar till dollar, dag
för dag, ser ni. Och nu ligger det i väskan der. All right!

Stackars karl! Han var så stolt och glad och lycklig,
att han inte kunde sitta stilla i kupén i det rysliga vädret,
utan skulle ut och springa på perrongen vid åtminstone
hvarannan station.

En gång fick han vid fönstret i en tredjeklassvagn
se en gammal gumma, som satt och grät. Strax var
han derinne. Hvad allt han sade kärringen vet jag inte,
men när han gick ut igen sken hon .som en nyskurad
kopparkruka och stoppade in något i själen.
Amerikanaren klappade henne på axeln och sa när han klef
ut igen:

— Ingen ledsen på Petter Sanders tåg. Betala med
det der och tjut inte så besatt. All right!

Vi kommo allt närmare *ts station, och det var
inte utan, att jag var betydligt ängslig för min vän
banmästare Hansson och hans unga hustru, att nu inte tala
om skräddare Strömberg och hans gumma. Jag skulle
lemna tåget der, och beslöt kila öfver och varsko dém
allihop innan den glade, amerikanaren hann dit och
började tömma sin revolver i den husliga kretsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free