Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årstads pastorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 239 —
prins, Anunds son, for i vårens tid vid år 358 ut på ett
sjötåg. Snart råkade han Sigards söner med en flotta av 100
skepp. Sedan de slagits ganska länge och blivit trötta,
ingingo de förbund med varannan, blevo vänner och följdes
åt till Seland. Här fick Hagbarth se Sigards dotter Signe.
Han fattade till henne en häftig kärlek och hon viskade
fram ett löfte om en oinskränkt trohet och eftergivenhet.
Hagbarth var, enligt den tidens fursteliga sed, en sjörövare
och en vikingsfärd skiljde honom ifrån sin älskarinna.
Emellertid skulle denna kärlek ännu vara en hemlighet.
En dag hände det, att Signe under sin sång berömde en av
Hagbarths bröder, straxt gissade man, att då hon sjöng den
ena broderns lov, hade hon den andra i sinnet. Även i de
äldre tider omgavs tronen av smickrare och tadlare; en av
dem vållade att Sigards söner överföllo Hagbarths män och
dödade hans bröder. Hagbarth hastade tillbaka, hans själ
brann av hämnd, och Sigards söner föllo för hans svärd.
Havets vågor och människors blod hade icke kunnat släcka
den låga, som skönheten tänt och inbillningen underhållit.
Hjältens hjärta var lika varnmt. Förklädd såsom kvinna
gjorde han Signe ett besök och utgav sig för en sköldmö,
som i något ärende vore ditsänd. Hon emottog honom och
lemnade honom rum i sin pigkammare. Då pigorna yttrade
sin förundran över hans hårda händer och ludna ben, sade
Signe, att en sköldmö, van vid krigsbragder, härdad av
mycket gående, icke kunde vara annorlunda, varpå hon tog
honom till sig i sin egen säng, varest de taltes mycket vid.
Bland annat frågade han om Signe, i händelse hon skulle
överleva sin älskare, kunde glömma honom och överlemna
sig åt en annan älskare. Nej, svarar hon, Dig, som jag
funnit värdig min kärlek, Dig, som givit mig den första
kyss och som först lärt mig älska, dig vill jag följa, då den
fega döden gömmer dig i högen. En och samma kärlek
har sammanbundit oss, en och samma död skall även
återförena oss, antingen du omkommer med svärd eller i
havet eller på landet. Intet löfte skall vara heligare, så framt
någonsin en kvinnomun sagt sanning. Hagbarth kände sin
lycka och trotsade döden. Ögonblicken voro dem dyrbara.
De väntade icke någon större sällhet i livet, ty det första är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
