Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6, 16 Mars - Kälkbacksåkning för alla. Af Richard Hogner, M. D., Boston, Mass.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utrop! Ett sådant vinterny- och vinteryrjubel finnes blott i
Norden med dess härliga, oöfverträffliga, oförgätliga vintrar
och särskilda nöjen, af hvilka intet går upp emot
kälkbacksåkning, tillgänglig och ägnad för alla.
Ett hurtigt barn, ja, t. o. m. ett ganska bortklemadt,
behöfver ej manas: »ut, åk kälke!» ty det ligger i blodet att
tumla om i snö och kila ned från ishala höjder. Ljufva,
älskliga barn, huru vackra äro Ni ej, då Ni komma in från
kälkåkningen med rosiga kinder, svällda af rödaste blod, med
lungor fyllda af dammfri atmosfär, med hjärtan klappande
af springande och fröjd, med sinnen öfverlyckliga, sorgfria,
med magar tomma likt glupvargen, och matkrafvet tacksamt
för hvad som i hast kan passa till föda, och ingen sorg mera
än den att »redan ha måst gå hem».
Finnes det någon, som sett en kälkbacksåkning, som
tviflar på nyttan och nöjet däraf? Finnes det någon, hvilken
som barn åkt kälke, som icke minnes med saknad backen,
farten, glädjen, uppfriskningen?
Hvad lifvar så särskildt vid kälkbacksåkning? Jo, den
dammfria, friska, kalla luften, skrikandet, högljuddheten,
»lung-hygien-revolutionen» (med bröstvälfningar som vågor i
upprördt haf, med luftströmmar, som mot elastiska väfnader
slå likt dyningar mot eftergifvande sandbädd), den lifliga
ämnesomsättningen, det genom-syrsatta blodet, som väller
från uppfriskadt hjärta, den påskyndade blodcirkulationen,
som eggar alla organ – intet nämndt, intet onämndt, –
till ökad normal verksamhet, de kraftiga, dock icke
öfveransträngande muskelrörelserna (springning, backklifning, med
hvila dessemellan), som gifva spänstighet, elasticitet,
dagakarlstyrka, den naturliga sinnesretningen: täflan att komma
fort både ned och upp, vara lika god som de andra, och icke
minst kylan, som kännes blott som angenäm, stickande
värme.
Kälkbacksåkningen har sina tempo. Först kommer
lugnet däruppe i backen, där fältet öfverses och där turen
afvaktas, så nedsättandet eller nedkastandet, föregånget samt
följdt af: »se opp!», »se opp!» så den lifvande, ökade farten
med susning af snö, is och luftdrag (bäst vore åka
barhufvad)! Slutligen därnere den minskade farten, stannandet,
afstigandet, upprätandet, de djupa andetagen och lugnet –
afbrottet om ock kort, som följer på »stormen»; så gåendet
eller springandet åter, först på det jämna till backen, så i
backen: uppför, mera och mera, liksom vid berg- eller
alpbestigning i smått, dock alltid öfver snö och is och slutligen
(sista tempot): åter i svindlande fart som vanligt nedför
backen och åter upp, – och dock ingenting alldeles detsamma,
ty ej alltid går kälken lika, ej alla gå lika ur vägen, ej kommer
man alltid lika bra eller illa å kälken. Således: alltid
omväxling i samma härliga vinterluft och vinternöje, och alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
