Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, 16 Sept. - Barnförlamningens natur, spridningssätt och förekommande. Af Richard Hogner, M. D:r, Boston, Massachusetts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSOVÄNNEN* N:o 18. 275
människa. Detsamma gäller vägglus. Flugor, löss, loppor och
allt annat »otyg» kan smitta genom att öfverföra smittad
afsöndring från person eller plats, men ej genom bitande, utan
allenast genom spridandet, då det beror på, om smitta inaiv
d as eller ej.
Spridning genom liusdjw. Husdjur och »favoriter»: höns,
svin, får, häst, hund och katt lida ibland af förlamning,
hvilken of ta sammanträff ät med barnförlamning å gården eller i
familjen. Undersökningar visa dock, att denna deras
sjukdom icke varit af samma slag; hvarför man f. n. också
anser att nämnda djur icke öfverföra barnförlamning.
Fortplantning genom kommunikation. I länder med
barnförlamning visar det sig tydligt, att sjukdomen sprides utefter
alla vägar, till land eller sjöss, eller att den m. a. o. står i
förbindelse med hvad hälst som sammanhänger med
människor och deras förehafvanden.
Giftets öfverlefvande hos den sjuka. Giftet förstöres
fortare i organismens inre än i näs- och halsslemhinnorna. A
apor har det visats, att från hjärna och ryggmärg kan giftet
försvinna från några få dygn till tre veckor efter
förlamningens uppträdande, under att det samtidigt dock kvarfinnes i
näsa och hals; hvarest det dock icke påträffats efter sex
månader. Hos människor har det med säkerhet uti ett fall
påträffats i halsslemhinnan fem månader efter sjukdomens
början, efter sjukdomens uppträdande. Således finnas
människor, som äro långvariga (kroniska) smittobärare.
Farsoters olikhet. En farsot kan vara lindrig, en annan
förfärlig, med ända till 20 °/0 dödlighet; en lindrig kan
plötsligt blifva svår och tvärtom. Viktigaste orsak härtill är
mikroorganismens tillfälliga, större eller mindre giftighet
(vimlens). Så t. ex. har människo-barnförlamningen, äfven i svåra
farsoter, ringa smittokraft hos apor. Men öfverfördt från apa
till apa, blir giftet för dem slutligen alldeles förfärligt.
Stundom kan ock ske motsatsen, att giftet kan minska i styrka,
till dess det slutligen blir ej värre, eller t. o. m. mindre,
giftigt än ursprungligen. Samma är förhållandet ofta i
män-uisko-epidemier, orsakadt genom passager från person till
person. Detsamma gäller gift, som legat öfver från en
föregående farsot, Det kan vid nytt utbrott blifva oerhördt svårare
än under förra farsoten, eller ock svagare. En annan faktor
är mottagligheten - hvilken kan betydligt växla för person
och förhållanden - hos i synnerhet, barn.
Personlig mottaglighet. Icke alla barn och jämförelsevis
få vuxna personer äro mottagliga. Mest mottagliga äro yngve
barn, men vilken ålder som helst kan angripas. I en grupp
barn kan ett eller flera blifva sjuka, under det de andra gå
fria. Barnförlamning kan yttra sig så lindrigt, att ingen
förlamning synes till, så att benämningen är misslyckad, men det
är dock samma sjukdom. De lindriga och »förkortade», de s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
