Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, 1 Jan. - Följetong: Häxprocesserna i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själfva roten och upphofvet till det onda synes ha varit
en tolfårig pojke från Gäfle, lydande namnet Johan Johansson
Grijs, som fört trolldomsraseriets smitta med sig till
hufvudstaden. »Gäflepojken», såsom han brukar benämnas i
samtida rättegångshandlingar, var en illa känd lymmel nied
sällsynt dåligt påbrå. Hans mor hade nämligen nyss förut för
trolldom, dubbelt hor och blodskam dömts till lifvets förlust,
och troligtvis var det i anledning däraf, som pojken skickats
till släktingar i hufvudstaden.
Knappt hade ban kommit till sitt nya hem hos en hökare
på Söder, förrän några små barn i samma gård, där
hökaren bodde, »blefvo med denna plågan behäftade, så att de
nederföllo, likasom voro de dånade, och sade sig sedan, då
de vederkvicknade, hafva af trollpackor blifvit förda till
Blåkulla». Gäflepojken visste nog, hur det skulle gå till; och
han skröt för resten med att han af sin egen mor varit i
några år »till Satans samkväm förder». Där hade han lärt sig
se på andra barn, om de fördes eller icke, af hvem de fördes,
och när de skulle föras. Han satte också sina griller i ett par
par pigor i tjänst hos drabanten Myra, med hvilka han jämt
tisslade och tasslade. De och några andra sladderjäntor löpte
sedan ikring och skrämde upp barnen i hela trakten med
sitt skvaller.
För de små blef allt hvad de fingo höra om häxorna och
Blåkullafärderna till spökhistorier, som hette duga. Öfverallt
spetsa nu barnen öronen i rädsla och ångest, och snart ha de
litet hvar med sin rörliga fantasi själfva genonilefvat, hvad de
hört berättas. De tro blindt på att de varit med och blifvit
förda till Blåkulla – och om de inte precis tro på det, så
vilja de inte vara sämre än sina kamrater, som varit där.
Man beslöt nu att försöka skydda de små genom att om
nätterna vaka öfver dem under bon och gudeliga betraktelser,
som skulle hålla häxorna på afstånd. Så församlades barnen
äfven här i »vakstugor», l somliga af dem vakades under
ledning af en prästman, och hans närvaro brukade verka
lugnande. Men när barnen kommo hem var och en till sitt,
råkade flere af dem åter i häxornas våld. Så berättades, att
»en barberares son, strax han hemkom på sitt vanliga rum
gått till sängs, plötsligt blifvit uppryckt och ställd på
hufvudet med fötterna i vädret i en vrå, och då han åter blifvit
lagd, begynte han bitterligen gråta, klagandes, att han af
hustru Arma blifver bortförd».
En del andra vakstugor, där präster icke voro med, blefvo
i stället ett kärt tillhåll för Gäflepojken och de sladdersjuka
pigorna, som med sitt vidskepliga prat jagade upp barnens
fantasi och gjorde vakstugorna till smitthärdar för den nya
galenskapen. Den vanartige Gäflepojken var den, som
dirigerade det hela. Han brukade tala om för barnen, när
trollpackorna voro i annalkande, sägande: »Nu äro häxorna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
