Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9, 1 Maj - Utkast till kristen sedelära (Etik): Kap. 15. Arbete, lättja, hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alldeles som om icke hvilan vore ett moment i
arbetsamheten! – Hvila genom omväxling af arbete?
18. Till hvila är företrädesvis natten gifven, och det är
den kristnes plikt att begagna den därtill. Då hvila äfven
djuren. Då hvilar naturen. Till och med vinden mojnar
och »lägger sig» mot kvällen.
Anm. 1. Af den nattliga h vilotiden är förmidnatten den
bästa; kl. 9 e. m.–4 à 5 f. m. må en arbetsför människa
under normala förhållanden betrakta och använda som
hvilotid, ifall han vill behålla sin hälsa och sin arbetskraft.
Anm. 2. Man må därför förundra sig öfver kristna, som
kunna, utan att deras samveten besväras däraf, förvandla
natten till dag och dagen till natt, och det icke i särskilda
nödfall utan för vana. Ofta försvara de sig därmed, att de ha
så mycket arbete, att de äro tvungna till nattvak, utan att
besinna, att hvad de om kvällen göra på två timmar, det
skola de göra lättare och bättre på en timma om morgonen
efter en god natthvila. För att icke tala om, huru somliga
rent af förspilla de bästa natthvilotiinmarne till onyttigt prat,
siarns, nöjen, romanläsning o. s. v.
Anm. 3. Att högre intressen i många fall göra det till
en plikt att försaka den i regeln nödiga hvilan, säger sig
själft (2 Kor. 5:6, 11:27; Apg. 20:31).
Anm. 4. Husbönders och arbetsgifvares plikt att bereda
sina tjänare och arbetare nödig hvila – »Utsvältnings»- och
»utsugnings»-arbetets förbannelse.
19. Utom nattens hvila är människan i behof af då och
då återkommande hvilodagar samt under arbetsdagarna
hvilostunder. Och det är synd att icke begagna sig däraf och ännu
mer att skryta öfver, att man handlar så.
20. <i>I gamla testamentet<7i> hade Gud förordnadt den sjunde
dagen till sabbat samt omgärdat densamma med ytterst stränga
straffbestämmelser (dödsstraff) öfver dem, som arbetade på
den dagen (2 Mos. 20:8–15; 5 Mos. 5:12–14; 2 Mos. 31:14).
Dessutom var sabbats karaktär gifven åt påskdagen,
löfhyddohögtidens första och sista dag, försoningsdagen, nyårsdagen.
Se därom 3 Mos. 23.
21. Af denna lag är den kristne icke bunden. Ja, Paulus
varnar de troende för att låta sig bindas däraf (Rom. 14:5;
Gal. 4:9 f.; Kol. 2:16). Se mina anm. till nya testamentet
vid Rom. 14:5).
Anm. Adventisternas villfarelse.
22. Likväl upphäfver icke detta behofvet af en hvilodag
och välsignelsen af dess iakttagande. Från den synpunkten
har äfven den kristna kyrkan och staten från begynnelsen
anordnadt en hvilodag. Det är ock dess rätt liksom i
allmänhet att vidtaga anordningar, som äro till välsignelse för
människorna. Och den kristne skall anse det som sin plikt
att rätta sig därefter såsom efter alla andra goda anordningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
