Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Elektriska isolermaterial och isolatorer - A. Olika isolermaterial och deras egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
upprullas papperet på en metalldorn och pressas mot denna av värmda
valsar. Då röret erhållit önskad väggtjocklek, insättes det tillsammans med
dornen i en ugn för färdigbakning. Bakelitpapper är något hygroskopiskt,
varför det bör vara väl täckt av ett lackskikt.
Bland flytande isolermaterial märkes främst mineralolja, som användes
för transformatorer, strömbrytare m. fi. apparater samt inom kabeltekniken.
Oljan kan användas dels för isolering, dels också för kylning. Beträffande
oljans framställning och användning hänvisas till kap. 7 om transformatorer.
Bland gasformiga isolermaterial har luften den största betydelsen. I
mindre omfattning användas andra gaser, exempelvis väte och kväve.
För att ett isolermaterial skall med fördel kunna användas, fordras, att
det har goda elektriska egenskaper, men därjämte är användbarheten
i hög grad beroende av dess egenskaper i termiskt, mekaniskt och kemiskt
avseende. Till de elektriska egenskaperna höra den dielektriska hållfastheten,
det specifika motståndet samt dielektricitetskonstanten.
Den viktigaste elektriska egenskapen är den dielektriska hållfastheten.
I enlighet med framställningen i kap. 1 anges denna även som materialets
genomslagshållfasthet. Härmed menas den högsta fältstyrka, angiven
exempelvis i voit eller kilovolt per millimeter, som materialet kan tåla
utan att förlora sina isolerande egenskaper. När den nämnda gränsen
överskrides, inträder genomslag. Härvid har ämnets temperatur en
avgörande inverkan. Redan vid normal temperatur är materialet i någon
mån ledande. Strömgenomgången medför emellertid värmeutveckling och
temperaturstegring, och enär motståndet i de flesta fall minskas med stigande
temperatur, försämras härigenom den dielektriska hållfastheten, så att man
vid en viss gränspåkänning får genomslag.
Genomslagshållfastheten kan mätas enligt olika metoder. I fråga om
flytande eller gasformiga isolermaterial brukar man införa det material,
som skall undersökas, mellan kulformiga elektroder. Vid provningen
tillföres elektroderna en successivt ökad spänning, tills genomslag sker, och
hållfastheten kan därigenom bestämmas vid olika skikttjocklek. För att
provningen skall ge jämförbara värden, måste den ske vid vissa
överenskomna dimensioner på elektroderna, vid viss temperatur samt vid viss
hastighet på spänningsökningen.
För undersökning av genomslagshållfastheten hos fasta material kan man
antingen använda det ovannämnda förfaringssättet eller också utföra
genomslag mellan plana plattor. Beträffande hållfastheten märkes, att den
är beroende dels av materialets skikttjocklek, dels också av den tid, som
spänningen hålles påtryckt. Man skiljer därvid på exempelvis
enminuts-prov, långtidsprov etc.
Det specifika motståndet eller isolationsmotståndet anges för isolerande
ämnen vanligen i ohmcm eller megohmcm enligt framställningen i kap. 2,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
