Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vad som aldrig glömmes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under det han ställde sina vanmäktiga frågor till hela
världsordningen.
Under dessa utbrott sade Uri inte ett ord och gav
intet livstecken ifrån sig — det var endast, som om
hans grå ögon tycktes bli slöa och dunklare, som av
brist på intresse.
Dessa båda män hade intet gemensamt, och detta
förstod Fortune tillräckligt för att ibland undra över,
varför Uri hade bistått honom.
Men omsider var väntetiden slut. Ett samhälles
blodtörst kan inte hålla stånd gent emot dess guldtörst.
Mordet på John Randolph hade redan blivit skrivit i
lägrets annaler, och därvid blev det. Om mördaren
hade dykt upp, skulle folket i Nome säkert ha uppskjutit
kapplöpningen efter guld, till dess de hade sett
rätt-färdigheten bli uppfylld, varemot frågan om var
Fortune La Pearle befann sig, inte längre hade något större
intresse för dem. Det fanns guld i flodbäddarna och
längs de röda stränderna, och när havet åter blev
isfritt, skulle de män, som hade skaffat sig välfyllda
pungar, segla dithän, där livets behagligheter kunde
köpas för ett löjligt billigt pris.
En natt hjälpte Fortune Uri Bram med att spänna
hundarna för släden och surra allt fast, och de två
följde vinterslädspåret söderut över isen. Men icke
alldeles rakt söderut, ty de vände mot öster, bort från
havet vid S:t Michael, gingo över vattendelaren och
kommo ut på Yukon vid Anvik, många hundra miles
från mynningen. Och så bar det vidare mot nordost,
förbi Koyokuk, Tanana och Minook, till dess de voro
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
