Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mannen med ärret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— nej, det skulle du inte! Det är till värdshusvärd
vår herre har ämnat dig. Jag har så ofta hört de
andra tala om dig, både uppåt och nedåt floden, men
aldrig hade jag trott att du var en så rask karl, nej,
gud hade jag ej!
Jakob Kent kände en ursinnig lust att försöka sin
hagelbössa på honom, men den förtrollning, som ärret
övade på honom, var för stark. Detta var den verklige
mannen med ärret, den man, som så ofta plundrat
honom i hans fantastiska drömmar. Detta var det
förkroppsligade väsendet av den varelse, vars
astralkropp hade blivit invävd i hans drömmar, den man,
som så ofta hade haft ont i sinnet mot hans skatt, och
därför — han kunde icke draga någon annan
slutledning — hade nu denne man med det fruktansvärda
ärret kommit för att i egen person beröva honom hans
egendom. Och detta ärr! Han kunde lika lite taga
ögonen från det, som han kunde stanna sitt hjärtas
slag. Hur mycket han än ansträngde sig, sökte de sig
ständigt tillbaka till det — lika oundgängligt som
kompassnålen till den magnetiska polen.
— Generar det dig? frågade Jim Cardegee plötsligt
med dånande stämma, under det han såg upp från
filtarna, han höll på att breda ut på golvet, och mötte
den andres förhäxade blick. Jag har en känsla av, att
du skulle göra bäst i att reva segel, släcka lanternan
och gå till kojs, när du har så förbannat ont av det.
Ja, sätt i gång med det, din svabb, eller ska jag
komma och lägga av dina pikefall — för fanken!
Jakob Kent var så nervös, att han måste pusta tre
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
