Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En norrskenets dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vadsadeni?
— Jag säger: "Om Louis Savoy bli vinnare, så han
få mig till hustru."
— Och om han inte vinner?
— Så ska Louis Savoy icke bli... hur är det ni
säga ... fader till mina barn.
— Och om jag vinner?
— Ni vinna? Ha! Ha! Aldrig.
Hur nedstämmande Joy Molineaus skratt än kunde
verka, var det alltid en fröjd för örat. Det generade
icke Harrington. Han var så van vid det. Dessutom
utgjorde han inget undantag. Hon hade låtit alla de män,
som voro förälskade i henne, lida samma kval. Och
mycket lockande var hon i detta ögonblick, där hon
stod med läpparna skilda till ett leende, med starkare
färg på kinderna, framkallad av köldens skarpa kyss,
och med ögon, lysande av den lockelse, som är den
största av alla frestelser, och som man icke ser någon
annanstans än just i en kvinnas ögon.
Hennes raggiga slädhundar trängdes omkring henne,
och ledarhunden, Vargtand, lade försiktigt sin nos i
hennes sköte.
— Om jag vinner? upprepade Harrington enträget.
Hon såg från hunden till friaren och tillbaka igen.
— Vad säga du, Vargtand? Om han visa sig stark
man och registrera papper, vill vi då bli hans hustru?
Vad säga du?
Vargtand spetsade öron och morrade åt Harrington.
— Det är mycket kallt, tillade hon plötsligt, med
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
