Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Öfver J. O. Wallins vitterhetsförsök, första bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
bildstoden skall få ett tycke, ett sken af lif. så måste en
Sergels eller en Byströms själ leda handen. Skall man då
tillerkänna den konstnär, som bildar af ett med sjelfstän-
dig kraft lefvande ämne, blott en negativ förtjenst, när
man i hans verk finner detta ämne så formadt, som om
han sjelf haft makt att skapa det eller att bestämma dess
böjlighet?
En sträng granskare skall i hela denna samling af
skaldestycken svårligen upptäcka något oegentligt uttryck
eller någon osvensk språkvändning. Med de metriska
regler för vårt språk, som man i nyare tider velat stadga,
öfverensstämmer väl icke alltid ordens tonvigt i doktor
Wallins verser, men dessas välljud jäfvar berörda reglers
giltighet. Fä ibland våra poeter hafva så ofta som han,
och med så välberäknad verkan, gifvit åt rimmad vers
den raska daktyliska farten. Denna är enlig med karak-
teren af vår nordiska natur, och den råder i allt, som kan
förklara vårt språks grundlynne; i våra äldsta folkmelodier,
i våra folkdansar, i ordens uttal af landtfolket, i synnerhet
inom bergstrakterna, samt i det ännu lefvande gamla dal-
språket. Spondéer, efter det allmänna begreppet derom,
synas ej tillhöra det starkt accentuerade svenska språket,
hvilket endast uti några större städer och må hända på
någon slättbygd antager en släpig ton. I de Wallinska
sångerna, hvilka vi anse äfven härutinnan vara rent nation-
liga, förekomma daktyler, som strida mot regeln, att enkla
ord, när de sammansättas, icke kunna förlora sin accent.
Men då man rätteligen förklarat, att till de nordiska af
konsonanter öfverflödande språken ej kan användas en
för grekiskan och latinet antagen prosodi, grundad på
bokstafspositionen, månne ej för de förra gäller en högre
positions-regel, nämligen begreppens? Månne det endast
härrör från vårdslöshet, att man i det manliga uttalet af
ett sammansatt ord lägger tonvigten på det enkla, hvaraf
begreppet specifikt bestämmes? Månne då icke de af
doktor Wallin äfven i hexameter nyttjade daktyler, såsom
budorden^ välkända, fjällbygden, urgammal m. fl., kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
