Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JO VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
Genom outtröttlig flit hade friherre Adlerbeth för-
värfvat sig ett sällsynt förråd af kunskaper. Med grundlig
lärdom i de vetenskaper, hvilka under hvarderas ensi-
diga utsträckning allt mer och mer söndrat sig, i dem
som mäta och utröna tingens yttre förhållanden, dem
som intränga till deras väsende för att upptäcka natu-
rens hemligheter, och dem som i förnuftets verkningar
utleta dess lågar, sammanband han en ännu fullständigare
kännedom af menniskoslägtets förflutna öden, af de skif-
tande formerna för dess odling och af orsakerna till sta-
ters stigande och fall. Han var geometer, naturforskare,
vetenskaplig filosof, kännare af häfder, af forntidslem-
ningar, af döda och lefvande språk samt af grekers,
romares och de flesta nyare europeiska folkslags litte-
ratur, konstverk, seder och samhällsförfattningar. Men
denna hans mångkunnighet var icke en onyttig landvidd,
inkräktad blott för det tomma nöjet eller den fåfängliga
hedern af besittningen. Den var en sorgfälligt tillredd
grund för hans snilles alster; den gaf fäste åt deras röt-
ter, färg åt deras blommor, saft åt deras frukt.
Dock hvad uträttar den enskilda förmågan, så ur-
sprungligen mäktig och så fullständigt utvecklad hon må
vara, om samhällets skick icke erbjuder henne ett nog
rymligt verkningsfält? För att rätt bedöma en man,
hvars minne honom öfverlefver, må vi derför alltid i
vår tanke förflytta oss till hans land och hans samtid.
Endast genom ett sådant sätt att pröfva de hädangång-
nes förtjenster erkänna vi hela mensklighetens kraft att
fullkomna sig och hylla det sköna hopp, utan hvilket
dygden vore en dårskap, snillets öfningar en barnslig-
lek, äran ett irrsken, döden lifvets fullbordan, förgängel-
sen alla mödors yttersta mål. Ty ingen högre bestäm-
melse än djurets, att söka och försvara sin trefnad,
egde menniskans verksamhet på jorden, om icke hoppet
på en fortgående utveckling af hennes ädlare förmögen-
heter lofvade hennes slägte, äfven der, en bättre och
skönare verld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
