Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. 57
af ett oroligt riksmöte och af konungamaktens utsträck-
ning. Nu framträdde Adlerbeth på en ny bana. Han
hade förut diktat tragiska belägenheter; nu handlade han
med oförgätlig värdighet i en af dessa, som uppkomma
under en våldsammare inbördes kamp mellan statens
krafter. — För ett så vidtfamnande och derjemte så
djupt i menniskohjertan inträngande snille som Shak-
speares vore kan hända slutet af konung Gustaf den
tredjes regering ett ämne att dramatiskt behandlas. De
nyare häfderna framte sällan en så besynnerlig inveck«
ling som denna af stora händelser, en sådan strid emellan
höga själars begär och ödets tvingande allmakt, sådana
motsatser af milda enskilda böjelser och af stränga all-
männa pligter, sådana uppoffringar af ädla sinnens tim-
liga njutningar åt deras eviga hjeltemod, i följd häraf så
upphöjda karakterer och ändtligen en så skräckfull ut-
gång af handlingen. Den konung, som sjutton år der-
tillförene återlemnade en eröfrad oinskränkt makt för att
endast lefva och verka såsom den förste medborgaren
ibland ett fritt folk, nödgades af händelsernas oemot-
ståndliga våld att sjelf nedbryta sitt eget verk och störta
tronens åldriga stöd för att tillika med tronen’ rädda
staten. Denne milde konung, hvars bröst var slutet för
hatet och för hämnden, måste tillåta, att blod, ehuru spar-
samt, rann för lagens bila. Ur detta älskande hjerta
slet fäderneslandet gamla vänner; detta ridderliga sinne
tvangs att söndra sig ifrån de lysande föremål, vid hvilka
det med aktningens, vanans och äfven fördomens band
var fästadt. Ett bedrägligt hopp allena styrkte det mod,
som fordrades till sådana försakelser. Gustaf föll för
nidingens hand, innan han kunde å nyo förena sitt folk
och ännu en gång skänka det friheten; döden var redan
i hans blick, då han åter såg omkring sig många af de
ädla han älskat; hans ömma hjerta brast under försonin-
gen. Men derförinnan, hvilka sköna taflor erbjuda sig
icke till skaldens uppfattning? Här uppstå riddersmän
att tala mot sin konungs företag och afsigter, men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
