Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
först, sedan de genom offer af hans förläningar utverkat
sig sina samvetens tillstånd dertill, men icke i ett annat
språk än den lagälskande och laglydige undersåtens.
Här bedja honom hans närmaste, ännu trofasta vänner
att skona sina enskilda böjelser och icke nedlägga ekens
och lagerns sammanflätade krans pä fäderneslandets al-
tare för att ifrån dess nedersta trappsteg upptaga törne-
kronan. Der kastar han sig åter i stridens faror, trygg
och slutligen segrande ibland de tappre, som några må-
nader förut, förvillade, öfvergåfvo honom, men som nu,
sansade, mana vid hans sida fiendens svärd att verkställa
de rättvisans straffdomar, dem han vägrat att bekräfta.
Om, för att höja dessa taflor och gifva det hela ett ännu
rikare lif, det-äfven fordrades Shakspeareska skildringar
af det låga, så saknades icke heller till dem förebilder,
än af vansinniga ifrare för och emot konungen, än af
föraktliga lycksökare, än af vilda folkhopar, som skriade
fram hvad dessa for stunden dem ingifvit. Men, då sorlet
något ögonblick saktar sig, höras de medborgerliga skal-
ders stämmor, såsom eolsharpan ljuder emellan stormens
ilar; denna Kantat, som i mäktiga toner förkunnar Sveas
beslut att segra eller att falla med bevarad ära; denna
sköna varning till Däldens lägre växter att ej yrka ekens
fall; denna på en gång bestraffande och upplyftande
Häfdcrnas föst; denna det dristiga snillets och det blida
hjertats rörande förbön för lagens offer. Och Adlerbeth,
huru vältaligt yttrar icke han inför konungen och rikets
till en gemensam öfvérläggning samlade ständer sina
stridiga känslor, huru frimodigt sin öfvertygelse i frågan
om den lag, som skall förändra riksstyrelsens åldriga
former? Han känner sig vara skyldig fäderneslandet att
bestrida ett förhastadt antagande af denna lag, som hans
välgörare föreslagit; vara skyldig honom att söka afvända
från hans person och hans rykte de följder, hvartill han
fruktade att det kunde leda. Han fyller sin pligt; ser
sina föreställningar beveka den ädelmodige konungen
och vinna dess högaktning, men vara vanmäktiga att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
