Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 VITTRA UPPSATSER, TAL OCH ÄREMINNEN.
flärd, för hvilken han ville äfvén offentligen ådagalägga
sitt förakt. Men redan tio år före sin död afsöndrade
han ett hemman’ från sitt gods och skänkte det åt sin
församling till en skolinrättning för allmogens barn.
Men han afträdde ur statsrådet utan att begära eller
emottaga någon annan fördel än en ringa lön, som
konung Gustaf den tredje hade tillagt honom för hans
lifstid och hvilken han, då han kallades till det höga
embetet, uttryckligen förbehöll sig att få återtaga, när
han förr eller senare skulle lemna det.
Om äfven han stundom fick erfara, att på jorden
är ingen sällhet fullkomlig, hade han dock att tacka för-
synen, sin dygdiga vandel och sina ädla mödor för ett
större mått deraf än det åt menniskor vanligen beskärda.
Det göds han ärft betryggade hans sjelfständighet, fäg-
nade hans sinne med sina naturskönheter och uppfriskade
hvarje sommar hans krafter. — Visligen hade han gjort
sina val af vänner; de förblefvo ock honom trogna. Att
nämna Gyllenborg ibland de äldre, Rosenstein och Oxen-
stjerna ibland de jemnåriga, Axel Gabriel Silverstolpe
ibland de yngre är att säga nog om de egenskaper, till
hvilka hans snille och hans hjerta kände en naturlig
dragningskraft. — Ärelystnad störde aldrig hans lugn ;
men icke heller behöfde han någonsin att emot det all-
männa omdömets vrånghet pröfva hela kraften af sitt
samvete. — Ålderdomen öfverraskade honom ej; intill
sin sista stund bibehöll hans kropp en styrka, som
lydde hans friska själs fordringar. — Men den högsta
sällheten njöt hans faderliga känsla. Sina dygder, sin
grundlighet i lärdom, sitt nit för Sveriges stora min-
nen, sin vördnad för dess lagar, sin kärlek till dess
vitterhet såg han fortlefva i en son, redan värdig
det namn, som han hade upphöjt öfver förgängelsen.
Nu kunde han dö; nu fick han ock dö utan plågor.
I hans bokrum insmög sig genien med den nedvända
facklan och lade sakta sin hand på hans ögon. De
sågo ej mera visdomens och skönhetens dunkla tecken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
