Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. 71
af mig, som icke besitter de säkra kunskaper, hvilka
vore nödiga för att fullständigt utreda deras värde. Det
är erkändt af alla behöriga domare deröfver. Hvilken
förvånande syn var det icke för oss att skåda Eneiden,
ej tolkad blott, men afibrmad i vårt språk? Huru skulle
den icke utvidga våra begrepp om detta språks rikedom
och böjlighet? Det var ett dristigt, men lyckadt försök,
som icke skulle sakna efterföljd. Också, huru mycket
hafva ej det gamla Grekland och Rom redan skattat till
den svenska vitterhetens tillväxt, och hvad kunna vi icke
ytterligare vänta af de eröfrande snillen, åt .hvilka Adler-
beth öppnat den nya banan till ära? För det upp-
växande slägtets daning hvad kan åter vara vigtigare än
att ega till fäste för det svenska sinnets allvar svenska
verk af den antika konstens klara skönhet och friska lif?
Är det en sanning, att språket, denna spegel af ett
folks hela bildning, är den dyrbaraste af dess skatter,
så skall aldrig en svensk man, mäktig att fatta denna
sanning, nämna Adlerbeths namn utan att välsigna hans
minne.
I det enskilda lifvet var friherre Adlerbeth lika älsk-
värd som vördnadsbjudande i det offentliga. Åt sitt
umgänge gaf han ett alldeles eget behag, blandadt af
innerlighet, enfald, skarpsinnighet, djup kännedom af
ämnet, hvaröfver han talade, snar fattning af en främ-
mande tankegång och sällsynt fördragsamhet för det nya
och dristiga i andras meningar. Han var på en gång
lärare och lärjunge, ty han ansåg aldrig sin vishetskrets
sluten. I sina handlingar var han strängt rättvis och sorg-
fällig att hålla sin heder i en alltid uppenbar renhet.
Den menskliga ofullkomlighet, som eri skärskådande gran-
skare af hans lynne kunde upptäcka, var en mera än
nödvändig sparsamhet. Han dolde den ej såsom mån-
gen under ytan af en då och då prålande frikostighet;
han behöfde icke heller dölja den, ty han vände bespa-
ringen endast emot sig sjelf, och han ansåg sig ega fri-
het att försaka njutningar, dem han ej älskade, samt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
