Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Lefnadsteckning öfver Nils von Rosenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEFNADSTECKNING ÖFVER N. VON ROSENSTEIN. 89
ställningen af denna önskan, hvilken ock svårligen hade
kunnat uppfyllas, emedan han ej innehade den yttre vär-
dighet, som berörda embete ansågs ovilkorligen kräfva;
men ändamålet vans för någon tid derigenom, att, såsom
förut är berättadt, den unge konungen sjelf åtog sig sty-
relsen af universitetet, dervid biträdd af sin forne lärare.
Under sin trettonåriga förvaltning af statssekreterare-
embetet för ecklesiastikärendena hade Rosensteins nit-
älskan för kyrkans, läroverkens och vetenskapernas i
vårt fädernesland visligt förenade fordringar ett rymligt
verkningsfält. Hans noggrannhet och oveld i detta vig-
tiga och ansvarsfulla kall kunna ej förgätas af dem, som
varit vittnen dertill eller som behöft att sig derpå för-
trösta. Med försvagad syn mäktade han ej sjelf läsa de
handlingar, som han skulle föredraga; men ännu i den
långt framskridna åldern var hans minne så starkt, att
han efter att hafva låtit dem, äfven de vidlyftigaste, en
enda gång sig föreläsas, kunde med nästan ytterlig om-
ständighet framställa deras innehåll. Hans tankeförmågas
ovanliga redighet gjorde ock möjligt för honom att med
den fullkomligaste ordning i uppställning samt rätthet
och bestämdhet i uttryck diktera hvad han var oför-
mögen att skrifva.
Om den ädla riktningen af hans verksamhet såsom
svenska akademiens ständige sekreterare under en tid-
rymd af trettioåtta år förvaras i detta samfunds enskilda
handlingar de ojäfaktigaste vittnesbörd. De bekräfta
hans efterträdares i samma befattning, den för sin sam-
vetsgrannhet ej mindre än för sitt snille vördnadsvärde
biskopen doktor Franzéns, sköna ord till hans vålnad:
»Icke nöjd att snillets seger kröntes,
Sökte du förtjensten, drog den fram,
Sjelf belönt, då en talang belöntes,
Lycklig, då du den förnam.1
Ett hjerta, som lifligen kände denna njutning, kunde
ej vara ljumt för anhöriga och vänner. Det manade
1 Sv. akad. handl. 11 del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
