Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poetiska stycken - Sånger i Dalarne: Natur, minnen och hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANGER I DALARNE. 633
Det var en mäktig ton, som klingade ur forsen,
En manlig arm, som uppbar harpan der;
Och på de dödas grifter föllo korsen
Och ur den vigda jord steg upp en vaknad här.
Jag var ännu ett barn; jag kunde lifligt känna,
Men icke tyda, undren, som jag såg;
För vek ännu att stridens båge spänna,
Jag fienden dock slog uti min djerfva håg.
Som spridda ljungeldsmoln, så drogo skilda makter
Sitt hot tillsamman emot Svea land;
Men trygg inom de bergbefästa trakter
En Gustaf trädde fram ännu på Morastrand.
Och gent mot Svears kung, som i de forna dagar,
En ädel höfding stod framför sitt folk.
Han var dess far, han vårdade dess lagar,
Och nu i vådans stund han blef dess trogna tolk.
Då hörde jag med fröjd, bekräftadt utaf alla, ...
Ditt svar, o, Beckfriisl på din konungs ord,
Och ifrån nejd till nejd ditt stridsrop skalla:
»Till värn, ännu en gång, för Vasas fosterjord!»1
Ej mer ett bildningsspel min unga känsla väckte,
Ej mer en saga blott från fädrens tid;
Ty nu, med samma mod, ett yngre slägte
Drog ut från hus och hem, som de, till olejd strid.
1 Sedan konung Gustaf III år 1788 på Mora strand talat till Dal-
allmogen, och då denna ett ögonblick besinnade sig, framträdde den då-
varande landshöfdingen i Dalarne, friherre Beckfriis, och i allmogens
namn lofvade konungen bistånd. »Vi skola väl hålla hvad du lofvat»,
ropade derefter menigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
