Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur försynen luggade Adamsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carlo, där tar dom aldrig folk som har pengar, det
har jag läst. Monte Carlo, c’est bien ça, som flickan
från Normandie brukade säga.
Tåget klockan 9,15 följande morgon från Gare de
Lyon såg bland sina passagerare en renrakad herre —
porträttet i Dagens Nyheter bar mustascher — som
försiktigt såg sig omkring, innan han tog plats i en
förstaklasskupé. Samma dags afton steg denne herre ut i den
ljumma oktoberluften på Marseilles bangård, och följande
dag anlände han till Monte Carlos station och tog plats
i Hôtel de Paris’ omnibus.
I hotellets eleganta resandebok inskrev han sig som
greve Stålfelt från Sverige; namnet var härmed skickligt
förändrat för att vilseleda pariserpolisen, och tyvärr
hindrade språket greven att härstamma från något annat
land.
Nästa morgon infann sig greve Stålfelt i kasinot och
ville dristigt marschera in i spelsalen. Biljett? Non;
monsieur, biljetter i kommissariatet.
Han gick tillbaka och fann efter något forskande
kommissariatet. På stapplande franska framställde han
en anhållan om entrékort.
— Monsieur har pass?
Adamsson kallsvettades. Helvete med dessa pass.
Behövdes det?
— Jag har inte något pass. Mitt namn är greve
Stålfelt, jag bor på Hôtel de Paris.
— Fosterland? frågade den artige unge tjänstemannen
och fixerade honom.
— Sverige.
— O, monsieur; ja, om ni vill lämna oss ert visitkort,
skall allt bli färdigt om ett ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
