Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedan — ja, allt var länge sedan, och ingenting var
någonting, vackert eller fult, stort eller litet, lågt eller högt blef
till sist likadant, man tänkte på en rastlöst arbetande
maskin, som malde sönder likt och olikt, allt skulle ned i
kvarnen och bli till ett och samma. Här gick Jennie Mc
Closkey och ville skiljas vid sin man, för att han lät henne
arbeta för hårdt, och kände sig elakare för hvar dag, allra
elakast sedan det kommit i huset en fågelunge, som hela
dagen bara sjöng och hoppades, ett stort, dumt hopp —
hvarför hade hon känt sig elakare då? Jo, för att hon långt
inne trott, att den där varelsen af ljus och luft förtjänat
allt stort och godt i världen, att hon vore af annat skrot
och kom än dagsträlen, som gick här och mörknade till i
afund. Och nu — när lärkan får se sitt hopp gå och
leta brödbitar i soptunnan, så blir hon förstås först blek om
näbbet, men sedan är hon strax färdig med det hela,
tillreds att kasta öfver bord alla minnen, allt hvad hon hållit
kärt, att hoppa sin väg och trampa det under lätta fötter.
Ja, ingenting annat än lifvets förnuftiga gång och summan
al klokhet och erfarenhet. Det besynnerliga är bara hvarför
i all världen Jennie Mc Closkey, som förutsagt alltihop,
inte känner sig skadeglad och nöjd utan — se där ja.
Nu droppar och droppar det så kvickt, att motstånd inte
lönar sig, saken får ha sin naturliga gång. Fru Mc Closkey
snyftade högt, där hon böjde sig fram och tog bort
knappnålarna, hvarmed fotografierna voro fästa på väggen. Hon
plägade kunna se hvad folk gick för, och som en skurk
såg karlen inte ut. Naturligtvis var det inte stort med
honom — högfärdig och egenkär, rådde väl inte på lifvet,
alla äro inte lika skapade, det hade burit utför — och nu
skulle han gå riktigt till hundarna.
Så tyst gick dörren upp, att Dorrit Allen stod i
kammaren innan fm Mc Closkey ens hann sänka armen, som
höll fotografierna mot dagern. De dansade förstås i
golf-vet, och detta jämte den öppna kistan talade tydligare än
ord — lilla Dorrit skrek till, skrämd och skyldig.
Men ändå andades hennes person ut något fridfullt
strålande, och det kom fm Mc Closkey att glömma
förlägenheten för något annat, som starkt svallade in på henne,
högre och högre, något som samlat sig i dag, i flere
dagar — i månader — i år. Hön tyckte, att den ljusa
varelsen, som kastade af sig bördan, lätt som fågeln tappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
