Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytt styret efter Robespierres fall, floden återtog sitt lugnare lopp,
och de storborgerliga f. d. kungamördarne funno i Napoleons
militärdiktatur en utväg att befästa hvad som för dem måste vara det
viktigaste, den nya sociala ordningen. Det var för denna de i
verkligheten slagits, icke för någon abstrakt och ideell frihet, jämlikhet och
broderskap.
Ur denna synpunkt, som ger nyckeln till det hela, skola vi nu
erinra om de viktigaste tilldragelserna under borgarklassens stora
revolution, såsom bakgrund för den följande skildringen af
arbetarklassens revolutionshistoria.
* *
*
Frankrikes 26 millioner invånare voro år 1789 delade på följande
sätt: vid pass 26,000 adliga familjer, omkring 130,000 präster, munkar
och nunnor, resten oprivilegierade, »tredje ståndet». Prästerskapet
besatt egendom för omkring 4 milliarder, som gåfvo bortåt 100
millioner i årlig inkomst. Härtill kom tionden, som ensam gaf 120
millioner, och ännu åtskilligt annat. För allt detta betalade prästerna
nästan inga skatter. Adeln förfogade ensam öfver en mängd
ämbeten, särskildt domare- och officersplatser, att ej tala om en massa
sinekurer. Äfven dess jord var väsentligen skattefri eller bördorna
vältade på arrendatorerna. Drygt hälften af all enskild jord i
Frankrike tillhörde adeln eller kyrkan. I somliga provinser kvarstod ännu
lifegenskapen, i andra hade denna aflösts mot stående afgifter af olika
slag. Jakten var adelsprivilegium och bonden fick ej skydda sig mot
villebrådet; han fick ej inhägna sin jord, ej rensa bort ogräset för att
icke störa rapphönsen; han fick ej ha bössa, och på hans vallhundar
afskuros knäsenoma.
Då sålunda en lejonpart af jordens afkastning var skattefri, tryckte
alla bördor desto tyngre den öfriga befolkningen: städernas köpmän,
handtverkare och arbetare samt den stora landtbefolkningen. Taine
har beräknat att de direkta skatterna till staten för dessa sista i
medeltal gingo till öfver 53 procent af nettoinkomsten; tionden och
feodal-rättighetema togo hvardera minst 14 procent; återstod ’/« af inkomsten
för egen räkning, och på detta skulle de indirekta skatterna bestridas.
Bland dessa var saltskatten; hvarje hushåll hade skyldighet köpa ett
visst kvantum salt pr person öfver 7 år och till ett pris 8 gånger
högre än nu. Intet under att i det af naturen rika Frankrike eländet
på landsbygden blifvit permanent och den stora frågan för massorna
där blott var om de kunde undgå hungersdöden.
Den gamla feodala ordningen, en gång ett nödvändigt
genom-gångsled i mänsklighetens historia, hade sålunda i Frankrike urartat
till en karrikatyr på sig själf. Mellan stormannen vid hofvet, som
blott någon gång om året kom till sitt slott för att jaga eller gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:18:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hbsda/1/0014.html
