Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rund hatt och snören i skorna, vägrade ceremonimästaren att släppa
in honom. Då han till sist måste bekväma sig härtill, sade han åt
Dumouriez, pekande på Roland: »Ack, min herre, inga spännen på
hans skor!» — hvarpå denne med ironisk fasa genmälde: »Ack, min
herre, allt är förloradt!» Sådana voro ännu hofvets fördomar.
När käjsaren af Österrike hade oförsyntheten att fordra alltings
återställelse till situationen före Bastiljens förstöring var kriget
oundvikligt, och på samma gång var det klart, att det för hela »tredje ståndets»
Frankrike nu gällde seger eller undergång. De första striderna vid
gränsen aflöpte emellertid olyckligt; den gamla håren var nästan i
upplösning, och trupperna litade ej på sitt befäl. Församlingen
beslöt ett läger af frivilliga till Paris’ försvar och att landsförvisa de
tredskande prästerna. Det är nu förebuden begynna till den
mass-resning till den nya ordningens försvar, som senare skall kasta
Europa tillbaka och öppna en ny aera i krigshistorien. Från
Marseille begär girondisten Barbaroux 600 man, »som veta att dö».
De samlas, namnlösa proletärer, med ordern: »gån och slån ned
tyrannen!» Och de marschera genom Frankrike, sjungande den
strids-sång, som nyss diktats vid gränsen af den unge officeren Rouget
de risle. >Marseljäsens toner», — skrifver Carlyle — »skola komma
blodet att sjuda i människors ådror, och hela arméer och folkmassor
skola sjunga den, med ögon, som på en gång gråta och spruta lågor,
med hjärtan som trotsa död, despoter och djäflar.»
Kungens veto hindrar dock alla kraftiga beslut, och han djärfves
t. o. m. afskeda sin folkliga ministär — alldeles som före 14 juli
1789. Förstäderna »petitionera» den 20 juni i beväpnade skaror mot
hans bägge senaste veton, de tränga in i Tuilerierna och belägra
Ludvig, som sätter den röda mössan på hufvudet, men envist vägrar
hvarje eftergift. Denna misslyckade demonstration framkallar ett kort
bakslag, och Lafayette fordrar åtgärder mot jakobinerna. Men fienden
rycker till anfall; lagstiftande församlingen proklamerar
»fäderneslandet i fara», och frivilliga strömma till fanorna.
Invasionsarméns general, hertigen af Braunschweig, låter utfärda,
som man antog i samförstånd med franska hofvet, ett af emigranterna
uppsatt manifest, hvari han hotar att utplåna Paris från jorden, om
ett hår krökes på Ludvigs hufvud; hvaije frivillig, som tages med
vapen i hand, skall hängas, alla ämbetsmän skola med sina lif svara
för lugnet, o. s. v. Paris’ hela stora befolkning ropar nu på Ludvigs
afsättning; man kan dock ej gå till gränsen med en förrädare som
verkställande maktens chef! 47 sektioner, alla utom en enda, där den
högre finansen dominerar, fordra afsättning, en ny folkresning
förbe-redes för att framtvinga ett afgörande, och natten till den io augusti
1792 ringer stormklockan öfver Paris. Marat själf ringer på
stadshuset, Danton har varit resningens främste anordnare, sektionernas
ledande män bilda ett nytt, utprägladt jakobinskt kommunalråd, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
