Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första Pariserkommunen, som nu tager ledningen. Med marseillarne
i spetsen stormar det väpnade folket de af schweizergardet hårdnackadt
försvarade Tuilerierna, kungen tar sin tillflykt till lagstiftande
församlingen, som på kommunalrådets fordran beslutar att suspendera honom
och sammankalla ett nationalkonvent.
Så slog Paris’ folk den 10 augusti, med offer af 1,200 fallna, den
gamla monarkin i kras — men med den också tills vidare den nya
storborgare-regimen. Småborgare och proletärer hade måst själfva
rädda sig från rojalismens förräderi och lagstiftarnes tveksamhet.
Danton. blef justitieminister, men eljest samlades den verkliga makten
hos kommunen, där Hébert efterträdde honom som allmän åklagare,
där Robespierre valdes in och där Marat fick utan val en särskild
hedersplats. Och som insegel på demokratins seger föll på
kommunens framställning skillnaden mellan »aktiva» och »passiva»
medborgare; konventet valdes af den allmänna rösträtten.
Den närmaste uppgiften var dock nu att krossa inre och yttre
fiender. Vid nyheten om folkpartiets seger sökte Lafayette föra sina
trupper mot Paris, men de voro icke för intet folkets barn;
stor-borgarnes general måste gå öfver gränsen, där han togs till fånga af
österrikarne. Longwy gaf sig åt preussarne, men det ökade blott
förbittringen i Paris. »Nu behöfs djärfhet, djärfhet och åter djärfhet»,
sade Danton. »Mitt råd är att slå rojalisterna med skräck.*
Omkring 3,000 personer, som man mer eller mindre hade skäl
att anse för fiender till sakernas nya ordning, häktades, och når
äfven Verdun fallit fordrade talrika röster att fängelserna skulle
»rensas», innan det nya uppbådet frivilliga lämnade Paris. Ur denna
upphetsning, där valet syntes gälla blott att döda eller dö, framgingo
de s. k. septembermorden, då något öfver 1,000 fångar, mest präster
och adelsmän, efter summariska förhör massakrerades i fängelserna.
Den allmänna meningen låt det ske, som en bister nödvändighet.
Ett tragiskt blad förvisso i Frankrikes historia, fast denna
blodsutgjutelse var helt ringa i jämförelse med massmördandet mot
proletariatet 1848 och 1871, att nu ej tala om att en helt vanlig »ärorik»
batalj kostar det tiodubbla i människolif!
Den 21 september 1792 sammanträdde konventet och beslöt genast
enhälligt att proklamera Frankrike som republik. En ny tideräkning
skulle införas, och tilltalsordet »herre» utbyttes mot »medborgare».
Men grundsatsen om egendomens helgd var äfven det nya »Berget»
— Dantons och Robespierres vänner — mycket angeläget att värna.
Danton föreslog genast, för att nedslå motståndarnes beskyllningar,
att all privategendom skulle uttryckligen förklaras oantastlig;
Robespierre invände att detta var onödigt, ty »hela världen vet att frihetens
modigaste försvarare icke äro några vettvillingar, som predika jordens
delning». Ja, den 25 februari 1793 stadgade konventet, uppskråmdt
af nya brödupplopp, dödsstraff för en hvar, som dristade föreslå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
