Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behåll får man, som han mycket riktigt anmärker mot girondisternas
förslag, blott »en rättighetsförklaring för de rike». Och helt naturligt
är han å sin klass’ vägnar en ifrig vän af den progressiva
inkomstskatten, hvarom girondismen ej ville höra talas.
Det egentliga proletariatets uppfattning uttrycktes af Hébertisterna,
hvilka följaktligen kunnat räkna på minsta förstående och af de flesta
borgerliga historieskrifvare enkelt affärdas som ett band skurkar.
Marat, som stod dem nära, slog visserligen någon gång på sociala
strängar, men äfven då mest i revolutionärt försvarssyfte. Han
uppmanade t. ex. en gång i sin tidning att hänga några spannmålsockrare
som varnande exempel, hvilket inbragte honom ett åtal från konventet,
ett anfall som slöt med att han under massornas jubel frikändes. Men
eljes var han egentligen ett hämnderop, ett stridsrop. Ossian-Nilsson
har nog träffat honom riktigt då han i sin bekanta dikt skildrar
honom med dessa ord:
Voilà — här är fullt upp med nackar!
Voilà — låt maskinen få mat!
Tiden var icke kommen för någon positiv socialism, men att de
rika sent omsider borde få dela med sig åt de fattiga stod klart för
Hébertisterna. Därför tvang kommunen konventet att, trots alla
predikningar om frihandel, sätta ett fast, lågt pris först på spannmålen,
sedan på andra förnödenheter. För dem som vågade ta mera betaldt
fanns statens straffande hand — läs guillotinen. I samma anda
genom-drefs tvångskurs på revolutionens pappersmynt, assignaterna, och
upp-togos tvångslån hos de förmögne. Vidare gafs 40 sous (= 2 francs)
om dagen åt dem, som deltogo i sektionernas sammanträden, och
Paris erhöll af statskassan ett antal millioner till hjälp mot nöden —
en i sanning ringa afbetalning åt underklassen från en bourgeoisi,
som blott genom dess hjälp lyckats bevara sin på milliarder gående
ekonomiska vinst af revolutionen.
Detta var praktiken; i teorin gick man längre. »Ingen frihet utan
jämlikhet» var mottot på Héberts ryktbara tidning »Père Duchesne»,
som förde afsiktligt groft språk för att kunna tala till alla dem, hvilka
icke begrepo parlamentarismens och salongsfilosofms finesser.
»Samhället är upp- och nedvändt», förkunnar Chaumette, »vi måste vända
det rätt igen. Första platsen bör tillkomma den nyttiga medborgaren,
arbetaren och bonden. Lättingen och parasiten må sjunka ned i sin
tur i det förakt, där de så länge hållit sina slafvar.» Och jämte
boktryckaren Momoro, också medlem af kommunen — han hvars hustru
uppträdde som »förnuftets gudinna» vid den största af de
anti-kyrk-liga högtidligheterna, den hvari hela konventet deltog — fordrar
Chaumette just sådana »jordfördelningslagar» (à la Graccherna i Rom),
som vi sett Danton och Robespierre högtidligen fritaga sig från.
Hébert erinrar om myrornas samhälle och utbrister: »Vi som jagat
bort adeln och satt tumskruf på svartrockarna, vi sansculotter som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
