Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kompletterade med rekvisitioner och tvångslån hos de rika för krigets
behof, visa att det nu verkligen år de fattiga som regera.
Dumouriez, girondistgeneralen, försöker en kupp med armén,
alldeles som Lafayette ett år förut, och misslyckas alldeles som han.
En girondist år nog oklok att beskylla — Danton för medbrottslighet
häri; »ni hade rått, vänner af Berget», börjar denne sitt förkrossande
svar, »någon fred med dessa mån år ej möjlig, men republiken skall
råddas trots dem». Republiken proklameras vara »en och odelbar»,
ett hugg mot girondistema, hvilka beskyllas för »federalism» — att
vilja upplösa Frankrike i små-republiker. Det lyckas dem att få Marat
åtalad, men han frikånnes och återvänder som triumfator på massornas
axlar till konventet. Hébert häktas, men kommunalrådet fordrar hans
frigifvande och i stället konventets rensning från 22 af girondisternas
främste mån. Presidenten, girondisten Isnard, svarar med att hota
att Frankrike skall utplåna Paris från jorden, om konventet krånkes.
Dessa brytningar måste sluta med en katastrof. Den 31 maj
reser sig åter Paris’ proletariat och småborgare, kommunalrådet
för-stårkes med nya ombud från sektionerna, och nationalgardet under
en ny chef, Henriot, kringrånner konventet, fordrande att »de 22»
utstötas och åtalas. Den 2 juni förnyas samma scen, och det
belägrade konventet ger till sist vika.
De sprängda girondisterna söka nu vådja till departementen, men
dessas småborgare stå på sina parisiska klassbröders sida, och »de
respektabla» vilja nog rösta, men alls icke slåss. Stödja sig på
roja-Slisterna vilja dessa republikaner heller icke. Så ha de satt sig mellan
två stolar och krossas utan svårighet. En af de få motståndare de
drogo med sig i sitt fall var Marat, som den 13 juli 1793 mördades
i sin bostad af Charlotte Corday, en ung entusiastisk flicka från Caen.
»Jag dödade en man för att rådda hundratusen», var hennes försvar.
Hon guillotinerades som mörderska.
Guillotinen hade redan förut böijat sin verksamhet, ännu dock
relativt hofsamt, ett 50-tal dömda från april till september. Men farten
ökas i jämbredd med farorna. Vendée-upproret sprider sig och blir
allt ursinnigare; Lyon år i full resning, Toulon med flottan hargifvit
sig åt engelsmännen; i söder trånga spanska trupper in, i norr
preussare, österrikare och engelsmän. Konventet har visserligen beslutat
en ny, utprägladt demokratisk författning, »1793 års konstitution»,
hvilande på den allmänna rösträttens grund, garanterande alla
medborgerliga friheter och med ett riksdagsutskott till regering. Men man
inser med Saint-Just att »styrelsen måste vara revolutionår till freden».
Dårför beslutas »resning i massa» mot fienden, alla fransmän från
18 till 25 år kallas till vapen, så att republiken snart nog förfogar
öfver 14 arméer och 1,200,000 man, utrustade och ordnade af Carnot,
»segerns organisatör», hvilken valts in i välfärdsutskottet. Och mot
de inre fienderna utfärdas »lagen mot de misstänkta», som befaller
de revolutionära kommittéerna att häkta en och hvar, som i följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
