Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig själfständiga mot adeln, och
vetenskapen, som araberna burit öfver
till Europa, begynte så sakta
under-gräfva prästerskapets ställning. Så
kom man fram till 1700-talet, den
eminent kritiska, nedbrytande tiden,
men på denna skulle nu följa,
menade Saint-Simon, ett århundrade af
organiskt uppbyggande, som
fullkomnar hvad revolutionen begynt. Men
därtill räcker icke den politiska
liberalismen, det behöfves »industrialism.»
Det första som är att göra är
att vinna den allmänna meningen;
för den måste både konungamakt
och riksdag böja sig. Regeringen
skall f. ö. efter hand aflösas af helt
saint.simon som filosof. enkelt en administration, en affärsled-
ning. Produktionens ledare skola
därmed också bli samhällets.
En industriel intelligens-aristokrati — så skulle man kunna
sammanfatta Saint-Simons ideal vid denna tid. Han tänker sig tre kamrar: en
uppfinnarekammare (bestående af ingeniörer, skalder, musiker m. fl.) —
den skall planlägga allmänna arbeten, folkfester o. dyl.; en
vetenskaps-kammare (fysiologer, fysiker och matematiker), som skall granska den
förras planer samt leda den allmänna uppfostran ; samt slutligen en
praktisk kammare (af ledande industriella), som skall sätta i verket de andras
beslut och sörja för ekonomin. Under hans system blir hela Frankrike
»en praktfull engelsk park», där hela nationen lefver i en viss lyx, som
blir moralisk just därigenom att alla ha del däri. Och särskildt väntar
han mycket af sina bankirers förnäma oberoende och vida vyer. —
Storkapitalets män ha sedan dess haft tillfälle att tillräckligt visa hur
grundligt Saint-Simon sköt fel i att hoppas något af dem!
Medan Saint-Simon lät sina tankar tumla om i den »industriella»
guldåldern och bl. a. eldade sin vän Rouget de 1’Isle, Marseljäsens
diktare, att komponera »De industrielles sång» och öfva in den med en
ar-betarsångkör, var han för egen del nära att svälta ihjäl. Han hade en
älskarinna och barn att försörja, och hans ställning var förtviflad. En
dag gick han upp till läkaren Dupuytren, densamme som han en gång
i sin välmakts dagar lämnade 1,000 francs hos vid ett besök. Dupuytren
var nu berömd och rik, men när Saint-Simon bad honom om hjälp,
svarade han: »Jag tog ju inte emot edra pängar, ni har ingenting att fordra»,
hvarpå han ville räcka honom ett 5-francs-stycke. Denna förödmjukelse
rågade måttet; Saint-Simon gjorde i mars 1823 ett själfmordsförsök. Han
anbefallde sin älskarinna till en väns omsorg och satte pistolen för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
