Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domens järngrepp. Så hälsade år 1869 världsbladet »Times» förbundets
kongress i Basel med de orden: »Man måste gå tillbaka till
kristendomens första segerrika framträngande för att finna ett motstycke till denna
arbetarrörelse». Och jämförelsen var i själfva verket träffande. Den nya
tiden, kommunikationernas, frihandelns, den modäma industrialismens
stora uppsvingstid, skapade en gemensam basis för arbetarnes
frigörelsekamp, liksom en gång i det romerska världsväldet den efter alla
förtrycktas och olyckligas behof anpassade kristendomen gick sitt ohäjdbara
segertåg mot dåtidens maktägande.
Det förtjänar framhållas att, fastän Marx hela tiden förblef
Internatio-nalens ledande själ och dess mesta verksamhet var förlagd till
kontinenten, så utgjorde de engelska arbetarorganisationerna förbundets fasta
ryggrad. Redan detta visar halten af de fabler, hvilka utspridts om
In-temationalen som en krets af fanatici och sammansvuma. Samtliga
mera betydande grupper af engelsk arbetarrörelse voro företrädda i
generalrådet, och de engelska fackföreningarnas officiella organ Beehive
(Bistocken) var äfven officielt organ för Intemationalens generalråd.
Först 1866 kunde den nya organisationen hålla sin första kongress,
i Genève, besökt af ett 60-tal ombud. Här stadfästes, som vi redan nämnt,
stadgar och program. Fransmännen med Tolain i spetsen yrkade
för-gäfves på att endast kroppsarbetare skulle kunna upptagas som
medlemmar. Engelsmän och tyskar genomdrefvo, likaledes mot fransmännen,
en energisk resolution för lagstadgad åtta-timmar s-dag. Mot flertalet
fransmän, hvilka voro fångna i Proudhons idéer om hemmet som
kvinnans enda »naturliga» verksamhetsfält, gjordes också ett uttalande för
kvinnoarbetets bättre anpassning efter arbeterskomas behof, men icke för
dess afskaffande. Här visade sig dock redan en fransk minoritet, bland
hvilka namnet på bokbindaren Varlin första gången framträder, som gick
med i den marxistiska riktningen. Ense voro alla om de kooperativa
och de fackliga rörelsernas nödvändighet för samhällets omgestaltning,
men också om deras otillräcklighet, därest de icke träda i innerlig
förbindelse med det allmänna sociala och politiska frigörelsearbetet. Likaså
förklarade sig kongressen för allmän folkbeväpning.
Nästa kongress, 1867 i Lausanne, såg ånyo en sammandrabbning
mellan franska Proudhonister, företrädda af Chemale, och marxismen
med Eccarius från London som taleman. Men gratiskrediten och skräcken
för statens ingripande lyckades ej vinna gehör. Den unge belgiske
läkaren César de Pcepe gick privategendomen än skarpare på lifvet, utan
att väja för dogmen om dess nödvändighet för friheten, då han fordrade
att kongressen skulle uttala sig för jordens öfverförande till gemensam
egendom. Frågan uppsköts till nästa år, 1868, då kongressen i Bruxelles
samlade nära 100 ombud.
Belgien ligger »på nationernas korsväg» och innesluter inom sitt
lilla område två ungefär lika talrika raser: germanska flamländare och
romanska walloner. César de Pæpe, en af Intemationalens ifrigaste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
