Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästa dag. Då var redan utfallet i full gång. Enskilda bataljoner slogos
tappert, men ledningen och anordningarna voro under all kritik. Bl. a.
hade man ännu icke vågat tala om att fortet Mont Valérien var i
fiendens händer. Då det plötsligt öppnade eld mot de lugnt framtågande
bataljonerna, uppstod panik och trupperna skingrades i vild förvirring,
ropande »förräderi».
Med en yttersta kraftansträngning samlade Flourens ett par
bataljoner och lyckades häjda general Gallifets ryttare, så att hufvudstyrkan
fick tid att draga sig undan. Senare på dagen blef han, medan han
jämte några af sina officerare uppehöll sig i ett hus i Rueil, omringad
af gendarmer. De trängde in i huset, och deras kapten klöf Flourens’
hufvud med ett sabelhugg.
På venstra flygeln, där Duval ryckt fram med några tusen man, blef
snart oordningen bland Kommunens trupper lika stor. Blott en handfull
folk lyckades han samla till verksamt försvar mot den öfverlägsna
fienden. Medan den revolutionära pressen i Paris jublade öfver inbillade
segrar var ställningen på aftonen den 3 april den, att Duval och hans
skara var den enda, som ännu höll stånd utanför Paris. Följande
morgon anföllos de af en hel division. »Gif er, och ni skall skonas till
lif-vet!», lät general Pellé hälsa. De sträckte då vapen. Löftet bröts
ögonblickligen, ty alla som buro soldatuniform uttogos och skötos.
National-gardistema fördes till Versailles.
På vägen mötte man general Vinoy. Denne ger order att skjuta
deras officerare. Då eskortens chef påminner om general Pellés löfte,
frågar Vinoy: »År det någon chef här?» — »Jag», svarar Duval och
stiger fram ur ledet Två hans närmaste män ställa sig bredvid honom.
»Skjut de där!», kommenderar Vinoy. De dömda gå med fasta steg
fram mot en mur, blotta brösten och falla med ropet: »Lefve
Kommunen!»
De öfriga fångarna få fortsätta marschen fram till Versailles. Där
strömmar hela skaran ef emigranter från Paris samman för att fröjdas åt
deras åsyn. Hörom Margueritte: »Gamla respektabla herrar, kända
parisare, högerjoumalister, dagdrifvare, kokotter och anständiga kvinnor om
hvarandra, och alla blandade med gatans afskum, mottaga tåget med
smäderop och hvisslingar. Man spottar på fångarna och vrålar:
’Mördare! Till döden med dem alla!’ Käppar höjas och falla ned, naglar
klösa, galonema slitas från uniformerna. En liten snobb med smörgula
handskar örfilar upp en gubbe, som släpar benen efter sig.»
Dylika scener upprepades under hela inbördeskriget vid hvarje
fångkolonns ankomst till Versailles. Eskorten hade stundom svårt att hindra
de ursinniga att slita sina offer i stycken. Bland de första »mördame»,
som fingo genomgå denna martyrvandring, var den store geografen,
anarkisten Elisée Reclus. Han och hans olyckskamrater fördes sedan på
kreatursvagnar till Brest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
